– Egentligen hade jag tänkt att avrunda mitt engagemang i Visfestivalen, för det tar ju mycket tid i anspråk och man får ägna en ganska stor del av semestern åt festivalen. Men när Hansi gick bort, för ett år sedan, kände jag att jag ändå ville fortsätta, säger han.
– Hansi stod mig nära och Visfestivalen är ett kulturarv, värt att bevara. Det sägs att Visfestivalen är den näst äldsta, kända, musikfestivalen i världen. Det ska bara finnas någon Wagner-festival i Tyskland som är äldre. Jag vet förstås inte säkert om det stämmer. Men det är klart att Visfestivalen måste leva vidare.
– Hansi skulle vara stolt om han visste att vi fortsatte.
Visfestivalen har förstås utvecklats och förändrats genom sina 49 år.
Under de 23 som Morgan haft ett finger med i spelet har mycket hänt.
– Under mina första år låg scenen på motsatt sida mot var den byggs upp i ruinen numera. Det var trångt i det lilla backstage-utrymmet som låg en trappa ned, under scenen. På ett bord stod en öltapp och Jojjens korvbricka framdukat och så fort det vankades påfyllning blev det tjockt kring bordet, minns Morgan med ett leende i mungipan.
– I dag är allt runt festivalen proffsigare, poängterar han.
Nu är både scen och backstage-område rymligare. Och det dukas upp hemlagad plockmat.
– Vi värnar det lokala så långt det är möjligt, vilket innebär att vi köper in och hyr mat, tält och allt annat från lokala producenter i första hand.
– Det har alltid varit viktigt att både publik och artister ska trivas. Artisterna blir verkligen ompysslade på bästa sätt. De flesta vill ju också gärna komma tillbaka.
Hur började alltsammans då för din del? Hur blev du involverad i festivalen?
– Jag hyrde en etta i Hansis hus på Strömsgatan. Han hade övervåningen själv och hyrde ut två ettor på bottenplanet. Jag minns att jag fick hyra lägenheten på prov först några månader. Han ville se om jag skötte mig. Vi kom väldigt snabbt överens och blev vänner.
Morgan kom att bo kvar i lägenheten i nio år.
– Det sista året bodde jag och min fru där tillsammans innan vi flyttade till en större bostad.
– När Hansi kom till Västervik, från Lund där han till vardags bodde, satt vi ofta och pratade i bastun, om allt möjligt.
Tidigt under bekantskapen frågade Hansi om Morgan kunde tänka sig att ställa upp som chaufför under festivaldagarna. Den rollen hade han de tre-fyra första åren. Successivt fick han större ansvarsområden, så småningom för själva festivalområdet och uppbyggnaden av det.
Har du något speciellt minne att bjuda på från de där första åren?
– Ja, jag minns när jag var chaufför åt bland andra Sofia Källgren. Jag hämtade henne vid tåget, körde henne till hotellet, vidare till soundcheck, tillbaka till hotellet, hämtade henne igen på kvällen inför spelningen i ruinen. Artisterna blev servade till max. Efter konserterna var det, på den tiden, eftersits i Folkets hus och sedan gick man vidare till Båtsmansgränd. Tidigt morgonen därpå, efter en lång natt på stan, mötte jag Sofia som då var på väg till tåget för att åka tillbaka hem igen. Så då hjälpte jag henne med väskan ända upp på tåget.
– Man höll i gång många timmar i sträck på den tiden, säger Morgan och skrattar.
– Jag minns också när GES (Anders Glenmark, Thomas "Orup" Eriksson och Niklas Strömstedt) var överraskningsgäster i ruinen 1994. Det var när de hade sin stora hit med "När vi gräver guld i USA" som var den officiella svenska låten till fotbolls-VM det året. Jublet var enormt när de kom upp på scenen. Hansi hade presenterat dem som Anders, Niklas och Thomas – tre killar som ville komma upp på scenen och köra en låt.
Hur var det att jobba med Hansi Schwarz?
– Han ville ha det på sitt vis och hade koll på varenda detalj. Men han litade på mig till hundra procent, vilket var roligt. När jag föreslog någon liten förändring kunde han först verka skeptisk men ändå tycka att "okej, det får väl gå" för att senare bli eld och lågor över "hur jävla bra det blev". Vi tyckte överlag ganska lika, Hansi och jag, och vi kompletterade varandra.
Vad tänker du om framtiden för Visfestivalen i Västervik?
– Jag tror på den, även om det inte är lätt att driva festival i dag.
– För en liten festival som vår, utan några stora pengar att röra sig med, är det svårt att knyta till sig de riktigt stora artistnamnen, det vill säga sådana som kan vara dragplåster. Gagen är ofta hisnande.
– Men vi har en tanke och en målsättning att försöka utvidga och utveckla Visfestivalsveckan till en slags Almedalsvecka fast för musikindustrin. Tänk om Västervik kunde bli en knutpunkt där alla i branschen vill samlas och synas!