Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är något helt ofantligt lyckligt lottad. Jag föddes nämligen in i en familj med en mängd underbara syskon. Simple as that. Jag hade givetvis ingenting gjort för att förtjäna det, men ändå så fick jag dem som betyder allra mest för mig helt gratis - och i generösa portioner dessutom. I mitt fall väntade redan en brorsa och två syrror när jag och min tvilling hakade på. Ett dussintal år senare dök vår lillebror upp och kompletterade syskonskaran. Tack mamma, tack pappa, tack styvfar för mina fem syskon. Ett bättre utgångsläge inför livets alla utmaningar kan man inte få.Hur gränslös och självklar syskonkärlek än må vara så är den faktiskt ofrivillig. Påtvingad. Full av krav och förväntningar. Till skillnad från vänner och kärleksvänner så är det omöjligt att välja sina syskon och relationen till dem. Ändå är den ofta starkast av alla och med ett hållbarhetsdatum stämplat med döden. Det vi väljer däremot tenderar att komma och gå. Jobb, prylar och åsikter, till och med vänner, pojkvänner och flickvänner. En brittisk undersökning visar att syskon, i synnerhet systrar, gör dig lycklig. De menar att systrar minskar risken för att man ska känna sig ensam, skuldtyngd och rädd, samtidigt som självförtroendet ökar. När en av mina storasystrar gifte sig förra året höll vi andra systrar ett tal som utgick från just den här undersökningen. Vi vägde för och emot. Till slut kom vi fram till att i vår relation finns inga påklistrade leenden, inga sociala regler, inga spärrar. Vill vi bråka, bråkar vi. Vill vi gråta, gråter vi. Riktigt och ärligt och på gott och ont. Det vinner alltid i längden.Under juletider är euforin över min stora syskonskara extra kraftfull. En av mina engelska kompisar förknippar julen med stela middagar tillsammans med sin bittra moder. Han är älskad men ensam. Syskonlös. Uttråkad och ständigt på telefonen med sina kompisar: what’s happening, mate? Julen i sig kan kvitta för mig men det är sammankomsten som räknas. Det är då jag får träffa, prata, äta, sova, vakna, mysa, sjunga och leka med familjemedlemmarna. Som jag även räknar till mina bästa vänner. Lyx. Men långt ifrån alla dagar är ju som julafton. Livet kan ju faktiskt vara svårt. Ibland är det till och med svårt och sanslöst fantastiskt på en och samma gång. Men att dela helvetet med sina syskon är minst lika viktigt som att dela glädjen. Om inte viktigare. Det är då alla behöver någon som tröstar, lyssnar, stöttar och puttar oss vidare till nästa steg hur omöjligt det än känns. För drygt två år sedan förlorade vi vår far. Det är det värsta som har hänt oss. Men värre skulle det vara att förlora honom ensam.
