Juloratoriernas stora dag

Varje år berättas samma historia, den om en osannolik jungfrufödsel. Och varje år grips vi av förundran, inte minst över hur starkt händelsen inspirerar till musikaliska dåd, genom juloratorier. När ett nytt oratorium annonseras väcker det nationellt intresse. I år hände detta i Malmö där Sven-David Sandströms redan före "premiären" omskrivna Juloratorium uruppfördes.
I Expressen skrev Conny C-A Malmqvist att verket innehåller mer mystik än glädje och klagar över att musiken inte låter nutida. Det är så man häpnar över det smalspåriga. Själva händelsen är inte särskilt nutida, den heller.

Det juloratorium som spelades upp i Gamleby kyrka i lördags skrev Michael Waldenby för drygt tjugo år sedan. När det gavs i Gamleby kyrka för ett år sedan var det andra gången det över huvud taget uppfördes. Man kan undra varför, för Waldenbys Juloratorium är stort.
Förra året skrev jag här i tidningen att för att ge hans Oratoruim rättvisa "borde det tas upp av en fullproffsig orkester och en lika strong, blandad kör". Nu har detta hänt!

Visst kämpade Norra Västmanlands Kammarorkester och Norbergskören (med inslag av Gamleby Vokalensemble) rejält förra året. Men till nivån som Camerata Nordica kan bjuda på nådde man inte. Årets mix av Sankta Claras Motettkör och Gamleby Vokalensemble håller elitnivå. Den fick liksom hela kyrkans tak att lyfta sig, obs i beundran. Motettkören är Waldenbys Stockholmskör, Vokalensemblen är Aron Nilssons, och till den lockar han, förutom de bästa rösterna i trakten, även sångare långt härifrån.
Att Michael Waldenbys Juloratorium spelas upp i Gamleby kyrka är Aron Nilsson förtjänst. I år var det också han som dirigerade alltsammans. Och att det var en uppgift han riktigt längtat efter, det märktes i hans laddade inlevelse

Årets solister var även de med förra gången. Sopranen Sara Andersson som uppenbart bara når högre och högre i sin konst. Det där med högre går också att ta till sig bokstavligt. Hennes klang på höjden är fulländad. Och så Michael Svedberg som med sin molnfria barytonstämma är perfekt för Oratoriets berättarroll.
Oboe och engelskt horn har betydelsefulla roller i orkestersatsen. I Camerata Nordica ingår inga blåsare, men Waldenby hade lockat med sig en styv londonoboist, Alexander Koshelev.
Det här oratoriet har både piano- och orgelstämmor. Vid pianot satt Mattias Holmström och vid kororgeln Michael Waldenby själv. Kvällens konsertmästare var Alex Robson, välkänd från många Camerata Nordica-turnéer.
Julkonserten i Gamleby hade mer på programmet än det nämnda Juloratoriet. Men för att hinna till ännu ett Juloratorium, det i Locknevi kyrka hann jag bara vara med om Gamlebyoratoriets genrep.

Locknevi-Oratoriet är helt annorlunda. Istället för att betona den gåtfulla dramatiken, som är Waldenbys linje, sätter den norske tonsättaren Arne Dagsvik huvudtonen på julevangeliets glädje. Musiken har därför lite dansanta infall, ibland rent hurtiga. Detta påverkar även upplevelsen av texterna, de flesta plockade hos Lukas.
Waldenbys texter har, tycker jag, lite friare växelverkan Lyriska vändningar (översatta av Waldenby) av 1600-talsdiktaren Lope de Vega målar med extra färg. .

I Locknevi kyrka är det kantorn där, Annelie Lockneman, som leder det hela. Arne Dagsviks Oratorium är i sig inte våldsamt komplicerat. Men att våga sig på det med så lokala resurser som Annelie förfogar över, det är modigt.
Jo, den lilla orkestern är byggd med yrkesfolk från stora delar av Småland. Konsertmästare är Alexandru Costici och cellisten Daniel Furugren, båda Västerviksmusiker.

Men kören är en ren amatörkör, fast så tänd av Annelie Locknemans lockrop och insatsvilja att äventyret lyckas. Solisterna är samtliga plockade ur kören!
Körens yngsta sopran, Kristina Pettersson, får verkligen ligga i och hon krånglar inte till något utan sjunger avspänt, okonstlat. Basarna Håkan Sandin och Stefan Johansson har också solistbestyr, liksom tenoren Inge Karlsson som allt får slita. Från kören steg även basen Per-Olof Sethson fram för diktläsning, något han är säker på.

I själva verkEt har ännu fler soloroller, praktiskt taget alla i orkestern.
Det alldeles extra intressanta med Locknevikonserten är att den också ger oss en oväntad ny bild av Annelie Lockneman. Hon är ett klart dirigentlöfte. Tydligheten, karakteriseringskraften. Detta är en sektor som jag hoppas att hon får chans att växa i.

Även i Locknevi var det fler programpunkter än Oratoriet, samtliga under Annelie Locknemans ledning. I det sista numret har hennes roll ännu en poäng: ett nytt orkesterarrangemang till 1700-talspsalmen "Dagen är kommen". För att betona titelns besked hade hon till exempel lagt in ganska tuppliknande signaler hos sopransaxen, i händerna på hennes make, roger Lockneman.
Bland allt annat roligt denna afton var detta ytterligare en signal om modet, modet att våga kliva lite utanför kyrkans strikta vägbanor.