Senaste tiden här i Tjust har det hänt saker med klara steg åt det hållet. Min första reaktion: Välsignat!
Visst kan vi våra gamla kaféer, och lika visst möter vi sedan ganska länge diverse invandrade varianter, alltså cafeterior med både caffe latte, capuccino och espressso. Vad handlar då skillnaden om?
Jo, miljöer, vänskapsmöten, nya ansikten att heja på, sätt att umgås, något att titta närmare på - inte bara utnötta, skrynkliga veckotidningar.
Därför har den sista tidens händelser på kaféfronten varit en glädje. Senast i onsdags här i tidningen kom det friska ord om Tofvehult, Lena och Peter Göranssons dröm. Några dagar tidigare berättade - i samma tidning - Shuly och Gösta Holmer om hur de bygger vidare på sin verksamhet. Att somliga ställen, som till exempel deras i Blankaholm, heter värdshus och inte kafé spelar ingen roll. Det går så väl att stanna till för en liten kopp.
För någon vecka sen hade VT en artikel om "Sveriges mest anonyma kafé", Gula boden i Källsberg. Och dagen efter, 6 augusti, stod Frida Lagerqvist på ett foto med glada ögon för att hon just hade öppnat sitt nya café, "Huldas" i Falerum.
Redan i artiklarna märks tonen. Frida säger: "Jag gillar att baka och prata med folk". Gula Bodens Jennie Larsson och Kristina Ljungberg säger så här: "Här är det lugnt och fridfullt. Våra gäster har aldrig bråttom!"
Riktig koll på hur det är med öppettider har jag inte. Inne i Västervik är det rent sällsynt att kaféer har söndagsöppet.
Som gäster är det ju ändå mest då vi har tid, möjlighet.
Det senaste stället jag hittade var extra roligt, Lofta Caffé i Lofta gamla röda skola! "Caffé o Kultur" står det på
informationskortet. Och "Kulturen" var en utställning, just nu med Benny Ekman - lokalerna rymmer åtskilligt.
Men läget i Lofta gör att öppettiderna får vara begränsade, både när det gäller dagar och årstider. Söndagen 11 september är årets sista dag före vinteridet, står det. Men blir hösten vacker kan det just betyda söndagsöppet även i oktober.
Cecile Damback och Frank Hinzmann heter de båda kämparna som faktiskt drivit sitt ställe i tre år.
En institution i Västervik som verkligen behöver ett kafé är Västerviks Museum på Kulbacken. Att jag skriver så beror på många års läxa som konstkritiker.
Visserligen är erfarenheten högst personlig men inte tror jag att jag är alldeles ensam om att känna så. En okänd utställning gör jag först en översyn av för att få ett allmänt begrepp. Men efter kaffepaus och reflexioner är det dags att fördjupa sig.
Ett gott råd, vågar jag påstå, som en avrundning av dagens krönika.