Kalsongrycket lyfter livet

Kultur och Nöje2011-07-01 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Om en krönikör vill leva ett angenämt liv så är det klokt att hålla sig borta från vissa typer av ämnen.

Att skriva att Saab-arbetarnas familjer förtjänade att fira förra helgen utan jordgubbar och glass skulle inte falla väl ut. Att skriva att spanska gurkor sprider virus skulle inte heller landa rätt.

Men inget ämne är så känsligt som - Västerviksfiskare med förkärlek för flundror.

Jag antydde nyligen i en krönika att fiska i Gamlebyviken är bortkastad tid om du har som mål att äta flundra någon gång det närmsta året.

Det visade sig finnas betydligt fler flundrakramare där ute än vad det finns flundror. Budskapet var tydligt. Sluta tråka flundrorna annars skulle skjortan bli tom.

Då flundraämnet känns uttömt skriver jag om retsamhet istället.

Det är fotbollsläger för många somrar sedan.

När lägerdeltagarna var på väg mot första fyllan valde jag och min kompis att gå hem till vårt rum - även kallat The Smurfs Headquarter - för att leka med dumsmurf och gammelsmurf.

Det var tredje kvällen på lägret och droppen för några av lägerdeltagarna. Om vi inte skulle skärpa oss på plan och växa upp vid sidan av den skulle vi få var sitt kalsongryck.

Vi kunde ringa Bris om vi ville. Det gjorde vi. Men det enda Bris KK kunde hjälpa oss med var om vi hade problem med Bris Kanotklubbs hyrkanoter i Varberg.

Det fanns skäl för retsamheten. Vi var två egocentriska och humorlösa snorungar som dribblade alldeles för mycket på plan. Dessutom tog vi oss själva och våra hårresande hockeyfrillor på alldeles för stort allvar. Vi insåg det - till slut. Vi började passa bollen till andra, klippte oss och lärde oss att skratta åt oss själva.

Det kom aldrig något kalsongryck.

Hade det inte varit för de hjärtliga hoten och retsamheterna på fotbollslägret då, så hade jag suttit här som en slätstruken, egocentrisk människa utan självdistans och med ett råttbo till frisyr.

Retsamheterna räddade våra liv.

Visst faller jag och kompisen in i gamla synder ibland, men då påminner vi varandra och låter retsamheter punktera våra egon.

Retsamheter borde funka på sura fiskare också tänker jag.

Om inte så finns alltid hotet om kalsongrycket.

Inget får en att vilja växa upp snabbare.