Kända och okända klangdramer

Turnéns ledare är Terje Tönnesen, ensemblens konstnärlige ledare. I pausen frågade en lyssnare mig hur detta var möjligt. "Terje är hur låst, hur verksam som helst i sitt hemland och lite varstans i världen - han är ju hela Norges violinstjärna! Hur har han då tid att ägna sig åt en svensk stråkensemble?" Det är faktiskt ganska lätt att svara på. Camerata är ingen svensk ensemble, även om den råkar ha sitt säte i Oskarshamn. Den är helt internationell. Visst påminner det lite om Västerviks Speedway. Av Cameratas femton stråkkonstnärer är bara fyra svenska, lika högklassiga som resten. Någon jämförelse med speedway vågar jag mig inte på. Men att Terje Tönnesen njuter av att leda Camerata, det är helt naturligt. Den här konserten gav också ett elegant prov på hans ledarskap, hans ledarstil. Lika naturligt i sammanhanget var det då att programmet började norskt. Både med ett par satser ur Griegs märkliga "Slåtter" och kanske inte lika kända Bjarne Brustads "Eventyrsuite". "Slåtter är ett av Griegs allra sista verk innan han dog för drygt hundra år sedan. Brustad levde ett par generationer närmare oss än Grieg. "Äventyrsviten" blev en tekniskt makalös solouppvisning av Tönnesen! Även om det stod så i programmet handlar det inte om folkmusik. Men rötterna finns där och hanteras friskt och finurligt av de båda tonsättarna. Efter den upptakten blev det svenskt genom Kurt Atterbergs Svit nr 3 för violin, viola och stråkorkester. Inte bara svenskt utan välkänt, vågar jag lägga till. Den Sviten är nog en av hans mest spelade, mest uppskattade. Svit nr 3 är egentligen scenisk musik, komponerad till den belgiske, grevlige författaren Maurice Maeterlincks besynnerliga mysteriespel "Syster Beatrice" som hade premiär på Intima Teatern i Stockholm för ganska exakt 90 år sedan. Violinsolisten var naturligtvis Terje Tönnesen, violasolisten var Guy Ben-Ziony, bekant sedan flera år som en av Cameratas skickliga stämledare. Nu är vi framme hos konsertens mest spännande inslag, ryska Victoria Borisova-Ollas "Höstens färger". Borisova fyller 40 i år. Född i Vladivostok, så långt bort i Ryssland man kan komma. Till Sverige kom hon som 23-åring men då hade hon redan studerat komposition på Tjajkovskiskonservatoriet i Moskva i fyra år. Här läste hon vidare, både i Malmö och Stockholm , innan hon drog vidare till Royal College of Music i London. Men hon bor i vårt land. Nästan allt hon komponerar har litterär bas. Så även "Höstens färger". Alldeles nutida, illustrerande musik. Höstens färger i all ära, men nog är stormvindarna det som vi kommer att minnas längst. Konsertens andra akt blev annorlunda. Richard Strauss djupt laddade studie för stråkar, "Metamorphosen". Hela verket är ett klangdrama, ett sorgespel så oerhört vackert att det kändes svårt att bryta stämningen med applåder. Allt handlar om de mänskligt och kulturell förfärande illdåden i slutet av Andra Världskriget. Som exempel får dessa räcka: både Dresdens och Wiens Operahus slogs sönder. Jämnades med marken? Nej, jämnades med graven! Richard Strauss skapade ett av musikhistoriens ädlaste sorgespel. Camerata Nordica nästa turné får även den premiär i vår bygd. Gamleby kyrka den 28 mars, och då blir det både sång och musik.

Kända och okända klangdramer

På söndagkvällen hade Camerata Nordica premiär på årets första turné. I Västervik - dessutom i den konsertlokal som under många år var Cameraternas traditionella spelplats, Marieborgskyrkan.