Helgerum
Det är nära nog fem år sedan vi var här, på Helgerums slott, sist. Då var Lone och maken Jesper Allentoft mitt uppe i ett intensivt renoveringsarbete.
Det trasiga läckande taket var nyligen bytt, de nedmonterade gamla kakelugnarna (de flesta från 1700-talet) som i åratal samlat damm på vinden hade hämtats ner för att fogas samman på nytt. Bland mycket annat.
Det här var hösten 2011, och Lones film ”En dag” med Anne Hathaway i en av huvudrollerna hade nyligen haft internationell biopremiär.
Fortfarande pågår en varsam renovering av slottet. Rum efter rum ses över. Och för vissa arbeten har man tagit hjälp av byggnadsantikvarier från Linköping och Kalmar, då huset är byggnadsminnesmärkt.
Men det mesta gör ändå Jesper, som slutat förvärvsarbeta, helt själv.
Nog med husprat på en liten stund.
Vi är här för att prata film och arbete med Lone Scherfig.
Det gör vi över en kopp kaffe på den stenlagda verandan med utsikt över Helgerumsviken som dagen till ära glittrar inbjudande i solen.
Lone berättar att det var hennes idé att låta Pernilla August regissera nyfilmatiseringen av ”Den allvarsamma leken”.
– Det var faktiskt förutsättningen för att jag skulle tacka ja till att skriva manus. Jag hade sett ”Svinalängorna”, den första långfilmen hon regisserade och tyckte att hon lyckades väldigt bra.
– Hon är duktig på att regissera skådespelarna och hon är fantastiskt bra på att gestalta och förmedla intimitet.
Pernilla fick i rollen som regissör koncentrera sig på själva kärlekshistorien. Medan Lone, inför manusarbetet, gjorde mycket research om livet i Stockholm, i synnerhet i kulturkretsar, för 100 år sedan.
En av flera historiker som hon konsulterade under arbetets gång var Leif Rosenblad, författare och kulturpersonlighet, som under många år var bosatt på Gränsö i Västerviks kommun.
– Han var mig till stor hjälp.
Att göra film av en bok-klassiker som Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” är en utmaning, absolut, betonar Lone Scherfig.
– Boken är ju väldigt älskad i Sverige. Många läser den också i unga år, redan på gymnasiet. Det gör att den nog får ett extra romantiskt och bitterljuvt skimmer över sig.
– Själv läste jag den första gången efter att producenten Patrik Andersson frågat om jag ville engagera mig i produktionen. Detta var hans drömprojekt och startskottet gick året före bokens hundraårsjubileum.
Fem år tog det sedan från idé till färdig film.
– Vi satt här på slottet och jobbade i inledningsfasen och Patrik hade sina två barn med sig, berättar Lone.
– Jag har faktiskt inte sett den färdiga filmen ännu, avslöjar hon.
Filmen hade världspremiär på filmfestivalen i Berlin i februari, men då var hon mitt uppe i ett nytt projekt i England, och hade inte möjlighet att närvara.
– Jag vill gärna se den första gången med biopublik. Det är så spännande att få uppleva publikens reaktioner.
Helt omöjligt är det inte att hon gör ett biobesök i Västervik eller Gamleby i höst, när filmen fått premiär.
Lone förklarar att hon efter att manuset var färdigskrivet avsiktligt höll ett visst avstånd till produktionen.
– Pernilla behövde få göra filmen till sin. Som regissör uppskattar man om manusförfattaren inte lägger sig i så mycket.
Efter manusarbetet med ”Den allvarsamma leken” gjorde Lone den brittiska filmen ”The Riot Club” om snobbiga Oxfordstudenter och klasskillnader i England.
Nu är hon igång med långfilm nummer tio: ”We happy few”. Även det en brittisk produktion.
Filmen bygger på romanen ”Their finest hour and a half” av Lissa Evans. Manus har skrivits av Gaby Chiappe.
– Det är en romantisk komedi som utspelar sig i andra världskrigets London. Huvudperson är en manusförfattare som beslutar sig för att göra en propagandafilm för att höja moralen i landet.
– Den romantiska komedin har en extremt bunden form, väldigt schematisk, det är nog den mest restriktiva av alla genrer faktiskt. Jag försöker ändå att hitta något nytt grepp varje gång jag ger mig på den.
Vid flera tillfällen har Lone blivit tillfrågad om att filma just den här genren i USA, men hon tackar artigt men bestämt nej.
– Jag föredrar att filma i Europa. Här är film fortfarande en konstart, i USA är film en industri. Och ju större budget en film har desto mindre frihet har man som regissör. De som investerat mycket pengar vill förstås ha viss kontroll.
– Just nu jobbar jag i ett slags mellanfält, inte med jättestora produktioner men inte heller med väldigt små. Det är superbra.
”We happy few” får för övrigt internationell biopremiär i höst.
– Det har blivit inte mindre än fyra brittiska filmer i följd nu, men nästa blir en skandinavisk produktion, avslöjar Lone Scherfig.
– Den kommer delvis att utspela sig i New York men vi ska även filma i Köpenhamn och möjligen också i Trollhättan.
Den här historien, som hon själv har skrivit, handlar om hemlöshet i New York.
”Secrets from the russian tea room” är titeln på den.
Det finns vissa återkommande teman – liksom rum och detaljer – som lyser igenom i Lone Scherfigs samlade produktion.
Hon identifierar själv några av dem.
– Köket är ett rum som ofta har en viktig funktion i mina filmer. Likaså böcker och bibliotek. Kärlek, kulturkrockar, kommunikationsproblem och män som har hemligheter är andra ämnen som intresserar och fascinerar mig och som återkommer i mina filmer, säger hon och ler.
– Detta finns även med i ”Den allvarsamma leken” där huvudpersonen Arvid har hemligheter, liksom i ”Secrets from the russian tea room” som handlar om flera personer som bär på hemligheter. Att ha hemligheter är mycket attraktivt tycker jag.