Kärlek och kannibalism
De gör båda blodiga offer i kärlekens namn. James Meek berättar om en kannibal och en enuck i revolutionens Sibirien. I sitt eget privata mörker gjorde han de viktigaste efterforskningarna.
Sibirienepos. "Om en författare hittar på det först, eller om folk gör det först och en förattare skiver sen, det är i alla fall något som sker i fantasin", säger James Meek. Foto: Pontus Lundahl/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Man kan tycka att James Meek har en livlig fantasi. Det har han också. Fortfarande journalist, numera baserad i London, har han fått sitt internationella genombrott som författare med romanen "Den yttersta kärlekens gulag". Tiden, kaoset och tågens betydelse är desamma som i "Doktor Zhivago", men alla jämförelser borde sluta där. För alla som bott i Ryssland är det inte ens en särskilt bra film, enligt Meek.
Hans Sibirienepos handlar om självvåld och våld mot andra. Om en straffånge i revolutionens Ryssland, Samarin. För att klara flykten genom hundratals mil av Sibirienskog tar han med sig en fångkollega, inte som sällskap utan som skafferi. När hungern skriker slaktar han honom, hänger upp i ett träd och har fest.
Samtidigt som han erkänner att det då och då, i Sibiriens yttersta marginaler fortfarande dyker upp historier om kannibalism enligt ett visst mönster, håller James Meek hårt på att han gjort den viktigaste researchen i sitt inre, inte på bibliotek eller under sina Sibirienresor som Rysslandskorre för tidningen the Guardian. Men, erkänner han, hans föreställningsförmåga sattes igång av tidningens Moskvaredaktör. Han berättade om förrymda gulagfångar som tog med sig en medfånge, en "korova" (ko) som kunde gå själv.
Däremot var det ingen gängse matsäck?
- Nej, nej, nej, säger James Meek.
Lite irriterad är han över alla frågor om hur det verkligen var, i verkligheten. Även när det gäller enuckerna bygger hans roman nämligen på autentiska uppgifter om förbjudna ryska kastratförsamlingar där framför allt männen trodde sig blir fria från synd och jordiska lustar bara de skar av sig organen. Då kunde de bli änglar redan i livet.
- Min poäng är, att även om de inte hade funnits är det konstnärligt legitimt att berätta om dem. Det är inte att gå alltför långt från mänskliga erfarenheter genom åren, tvärtom. Vi har hundratusentals katolska präster som inte ska ha sex. De behöver inte sina organ egentligen, gör de? Jag föreslår inte att de ska skära av dem, men hur stort steg är det? Särskilt som många använder dem fast de inte borde.
En annan fråga du måste funderat en del över är vad som kan få en människa att äta en annan?
- Jag tror det krävs två saker: ett intellektuellt beslut tidigt, där någon överväger möjligheten. Sen hamnar man i en situation där det verkligen inte finns något att äta. Eftersom du redan har tänkt igenom det här har du förberett dig, vet att möjligheten finns.
- Jag skulle vilja tänka att om jag vore i den här situationen skulle jag hellre dö än döda och äta.
Det ligger nära till hands att dra paralleller mellan hans roman och dagens religiösa och politiska fanatism. Kannibalen Samarin, som skadar andra "för en större sak", och enucken Balasjov, som skadar sig själv, kan ses som två sidor av dagens islamiska självmordsbombare. Kopplingarna är flera. I den ryska utgåvan, som ännu inte kommit, har översättaren skrivit ett förord där han jämför kommunisternas och enuckernas visioner om att skapa jordiska paradis.
James Meek känner sig ödmjuk inför publiceringen i Ryssand.
- Jag förväntar mig inte någon succé. Ryska kritiker, om de ens väljer att recensera, är rätt hårda. De gör en grej av att vara hårda. Och det krävs ett stort mått av generositet för en ryss att ta till sig en bok som den här.
James Meek
James Meek är född 1962. 1991, en månad före Sovjetunionens kollaps, sa han upp sig från jobbet på tidningen the Scotsman i Edinburgh och tog bilen till Kiev. Han blev kvar i åtta år. I dag bor han i London och skriver för the Guardian, The London review of books samt kulturtidskriften Granta.
2004 fick han flera priser för sina reportage från Irak och Guantamo Bay.
2004 fick han flera priser för sina reportage från Irak och Guantamo Bay.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!