Kärlek vid första ögonkastet i Emmaboda
Sommaren sjöng på sista refrängen i toner till pop och rock när det den gångna helgen var dags för Vinterbadarnas årliga Rasslebygdfestival i Emmaboda. Med mycket pop och rock i de småländska skogarna.
Alarma man lockade alla till sig, hängivna fans som nybegåvade lyssnare, under helgens musikfestival i Emmaboda.
Foto: Fotograf saknas!
Göteborgsbandet Alarma man inledde festivalen. Redan i början av konserten kände jag mig hänförd, liksom överväldigad av den iver musiken förmedlade mig. Deras låtar, som var helt instrumentala, tog mig med storm då de intensivt utvecklades till någonting annat - dog och föddes på nytt. Det finns få band som Alarma man. Det är nyskapande och oförutsägbart, men ändå så enkelt och lättlyssnat.
Ett av de dragplåster på festivalen var CDOASS, de intog den större scenen på torsdagskvällen med en stor portion kaxighet. De spelar en näst intill bosanovainspirerad svensk rock, typisk den populära musik som är just nu, i stil med band som till exempel Franz Ferdinand och BlocParty.
Det är en tråkig variation med en blandning av stirriga gitarrer och nervös sång. Till slut får man känslan av att de låter likadant mest hela tiden och det får mig att undra varför de är så populära som de är. Nästan alla besökare var där för att se dem, det var i alla fall så det kändes när man knappt fick plats att stå intill scenen. Till skillnad från Alarma man är CDOASS så pass förutsägbart att det blir ointressant efter halva konserten.
Fredagen var mulen men ändå alldeles perfekt då regnet aldrig nådde över Emmaboda. Festivalen var kommen halvvägs och ägde ett entusiastiskt lugn. Alla var glada över goda vänners lag och huvudingrediensen musik. Det pratades mycket om Elias & the Wizzkids och att man bara var tvungen att se dem.
De, eller rättare sagt han, blev först ut på fredagens spelschema för mig. Vem som helst på dåligt humör blir upprymd av denna nya och enligt mig bättre version av Moneybrother. Det är svängigt och väldigt impulsivt samtidigt som Elias och hans band är inrepade och tajta. De vet hur man för sig med musiken och hur man gör för att ge och ha en fin konsertupplevelse.
Elias har en röst som spränger och jag hade svårt för att stå still till den sambainspirerade popen som genljöd över festivalens lilla scen. Jag tror att det här bandet kommer slå stort inom en snar framtid. Jag var nog inte den enda som upptäckte dem under festivalen och i fortsättningen kommer hålla utkik efter deras skiva i butikerna.
Eftermiddagen blev fredagskväll och Slagsmålsklubben, även kända som SMK, tog över hela festivalen, utan att överdriva. Man skulle kunna säga att de är på hemmaplan i Emmaboda, då de spelat där tidigare år och kanske till och med är ett kännetecken för de slags band Vinterbadarna väljer att boka.
De spelar en slags elektromusik gjord av beats på datorer, men jag kallar det gärna kort och gott för blip-blip musik. Jag unnar dem all framgång även om det inte är riktigt min kopp te.
De är ett gäng roliga killar från Malmö som tar för sig lika mycket som de ger. Det bollas en uppskattning band och publik emellan och låtarna bubblar liksom i en. Till och med vakterna hade svårt för att inte skaka sina lurviga. Jag har hela våren blivit matad av Slagsmålsklubbens musik från vänner och bekanta, men aldrig riktigt fallit för dem ändå.
Jag tycker det blir lite för tokigt efter en stund och jag tröttnar snabbt på de tv-spels inspirerade styckena. Därför var det tur att jag kände igen de flesta låtarna, annars hade jag aldrig orkat stå kvar. Men med eller utan mig i sin skara fans spelar ingen roll, för SMK är ett stort band i Sverige och fans har de så det räcker och blir över.
Under lördagen hängde regnet i luften. Det är alltid under sista dagen som man inser att festivalen i Emmaboda är ens stora favorit. Alla är trötta men försöker hålla lågan brinnande lite ytterligare. Få artister kvar att framföra sin musik och Frida Hyvönen är en i raden av alla dessa svenska sing-songwriters.
Alldeles ensam sitter hon på den stora scenen vid sin flygel i eftermiddagsdunkel och sjunger om brustna hjärtan och kärlek som aldrig kommer till skott. Faktum är att jag haft stora förväntningar på Frida och hennes musik, men det blev en besvikelse.
Nog för att det är finstämt och att hennes lågmälda pianospel passar som den förlorade pusselbiten under festivalen, men det räcker inte till. Hon verkar reserverad som om hon dolde något och efter en stund känns publiken väldigt rastlös. Det blir tjatigt mellansnack där hon ursäktar sig om både det ena och det andra. Frida har såklart potential och förmågan att hitta melodier i vackert pianospel men det är också det enda.
Någon man däremot kan räkna med är Jens Lekman. Det var lördagskvällens höjdpunkt då alla sken upp som en sol när en efterlängtad Jens steg på scenen med sin kvinnliga orkester trettio minuter för sent. Jag är ganska inlyssnad på Jens Lekman men har alltid funnit hans musik på skiva som en sömnig dimma.
Live blir det en helt annan sak och med sin jazziga sambapop känner jag att festivalen fortfarande lever även om det är sista kvällen dagen före hemfärd. Han blandar blås, stråkar och piano i en lättmottaglig kompott och marken skakar när hans stora hit "You are the light" skrålar ur högtalarna.
Jens ser ut som en blyg lite pojke men verkar vara en ganska självsäker artist som gör det han vill utan att skämmas och utan att kännas medvetet överlägsen. Även här existerar det en uppskattning mellan artist och publik, vilket inte är svårförståligt, ty de älskar ju varandra.
Så jobbar vi med nyheter