"Hotell Marigold" är en romantisk feelgood-film. Det förstår man snabbt.
Med andra ord: man vet vad man får.
Sju brittiska pensionärer i ekonomiskt trångmål, inledningsvis obekanta för varandra, reser till ett seniorhotell i Indien.
Väl på plats står det klart att hotellet, med sin välvilliga och drömmande unge ägare, inte riktigt lever upp till broschyrens flotta beskrivning.
Men trots problematiska omständigheter uppstår både vänskap och kärlek på hotellet. Självklart med förhinder längs vägen.
Men - som en av karaktärerna övertygande hävdar - "allt ordnar sig till slut, och gör det inte det så är det inte slut".
En lärdom som alla inblandade slutligen får dra är att det gäller att släppa taget om det förgångna för att kunna skapa sig en framtid, en nystart, och ett glädjefyllt nu.
Det är en imponerande skådespelarensemble som medverkar. Och samtliga gör starka rollprestationer. Men. Jag har svårt för den här typen av berättelse. Det vill säga, där en klok människa plötsligt med en enda kommentar kan lösa upp djupa generationssprickor och familjekonflikter på nolltid. Eller där en förälskad man eller kvinna i sista minuten hoppar på ett snabbtgående fordon för att hinna i kapp sin älskade för att äntligen våga förklara sin kärlek. Den typen av slitna filmklichéer får tyvärr en bitvis riktigt lovande berättelse att falla platt till marken.