Knut minns alla år med Agnes

För tre år sedan kunde vi läsa om Agnes, kvinnan med det svarta hålet i själen, som anpassar sig till maken Knut och hans liv men aldrig kan känna sig nöjd och fri. Nu kommer Knuts berättelse.
Författaren Elisabeth Lindfors ger oss här den andra sidan av myntet, i berättelsen som delvis handlar om hennes egna föräldrar. Kooperatören och folkhemsbyggaren Knut Forsö som börjar som springpojke på Konsum hemma i Luleå 1936 och slutar sitt arbetsliv som KF-direktör i Stockholm med paradvåning vid Odenplan. Under 60 år är han gift med Agnes, den stiligaste flickan i Luleå.

Vi möter honom nu på ålderns höst. Knut och Agnes firar diamantbröllop i kretsen av barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
På kvällen ramlar han i badrummet och slår sig illa och får åka till akuten på Södersjukhuset. Hemma går Agnes och känner att något saknas men förstår inte riktigt vad som hänt. Båda är nu drygt 80 år.
Knut ligger bortglömd i ett rum på sjukhusakuten och väntar på att få vård. Timmarna går. Han tänker på gamla tider, minnena strömmar och han kommer ihåg hur livet varit, för honom och Agnes. Vi följer hans berättelse bakåt, och känner igen från förra boken, där Agnes står i centrum.
Det är en sorglig historia, melankolisk och vemodig. De ville så väl, båda två. Men Knut uppslukades av det kooperativa arbetet, där han var en drivande kraft. Och Agnes gick allt mer in i sin egen värld.

Elisabeth Lindfors är en lysande berättare, med stark närvaro och ett utvecklat språk. Jag grips av historien om Knut och Agnes på nytt, trots att det känns som att läsa samma berättelse en gång till. Men igenkännandet är en styrka här.
Precis som i sin första bok (Hon hette Agnes, 2004) ger författaren en stark och inkännande bild av en man vi annars nog inte skulle ha så mycket till övers för. Det är ett mycket trovärdigt porträtt, skrivet med ömhet och distans på samma gång. En berättelse som går till hjärtat.