Krigsbilder från vardagen
Fotografen Johan Berglund tröttnade på mediernas chockbilder av krisområden. Hans krigsbilder, som nu visas i jätteformat på fasaderna runt Sergels torg i Stockholm, är något helt annat.
"Angola 1999". På Johan Berglunds bilder finns inga lemlästade kroppar, inga gråtande barn med svullna magar. Med projektet 8H vill han främja integration genom att skapa identifikation.
Foto: Fotograf saknas!
Hur känns det att se sina fotografier i det här formatet? undrar jag när vi står mittemot de fotbollsplanstora bilder som täcker fasaderna runt Sergels torg. Johan Berglund kastar en snabb blick mot det draperade Åhlénshuset.
- Jag känner mig helt tom.
Han förklarar att han inte tagit in hur det känns, inte ännu, det krävs mer distans.
Distansens motpol - närhet, identifiering, är annars kärnan i projektet 8H. Namnet kommer av att en konflikt aldrig är mer än en arbetsdag, åtta timmar, bort.
- Det finns en tro att man alltid ska hitta något chockande och exotiskt när man fotar utomlands. Det gör att man får svårt att ta till sig andra människors liv, snarare blir man alienerad. Sen när det kommer en massa människor hit så tycker vi att det har ju inget med oss att göra. Men vi lever alla i en värld av krig, det måste vi vara medvetna om.
Visst, tillstår Johan Berglund, mycket skiljer oss åt, men allt det gemensamma då? Varför visas det så sällan? Som att vi vill hålla om våra barn, att vi vill gå och bada eller behöver klippa tånaglarna. Vardagssaker. Sådant vi ser i hans fotografier.
- Men jag är inte vardagsfotograf, poängterar han, det här är också krigsbilder. De flesta människors existens i ett krig är inte vid fronten.
Ändå är det knappast "den skrattande flyktingen" Johan Berglund skildrar. Kriget finns där. Väggen som några pojkar spelar fotboll framför är massakrerad av kulhål, ett vapen skymtar någonstans, eller oron i någons blick. Vardagen i ett krigshärjat land innebär en ångest och spänning som Johan Berglund inte vill trivialisera.
- När det är i en tidning är det lättare, då finns det text till. Men man ska förstå att det är krig även när bilden står för sig själv, säger Johan Berglund som i sitt fotande alltid strävat, det har han insett nu, efter en tyst, introspektiv känsla.
Bilderna ska synas, menar han, vilket formatet och det offentliga rummet möjliggör, men de ska inte skrika.
- När man tänker på sin egen vardag spenderar man extremt mycket tid med att bara gå omkring och tänka, oftast med ett lugnt nästan nollställt uttryck. Det är den känslan jag försöker komma åt.
Finns det inte en risk för att man förskönar när bilderna är så vackra?
- Det där har jag släppt för länge sen. Jag är en estetiskt driven fotograf. Estetiken är det som drar in dig och får dig att titta på innehållet.
Att få in "icke-chock" bilder i tidningar har varit väldigt svårt ibland, även om Johan Berglund numera är etablerad fotograd, 1999 utnämnd till såväl årets fotograf som den som tagit årets bild. Genom 8H projektet vill han och hans medarbetare protestera mot enkelriktningen, mot att ju längre bort konflikten är desto mer chock och mindre vardag söker man efter i västerländska medier.
Tror du att dina fotografier kan förändra något?
- Jag vet inte. Men jag orkar inte vara hjälparbetare. De är hjältar hela bunten och offrar så jäkla mycket. Jag är för självisk. Jag vill vara hemma med min familj, käka god mat och betala tusen spänn för att titta på någon fånig popkonsert. Men jag vet att jag kan fotografera, att människor blir berörda av mina bilder.
Så jobbar vi med nyheter