Laddad operasatsning i Valdemarsvik

Lohengrin är ett drama om kärlek. Men framför allt om hat, hot, hämnd, lögner och svek. Det gör berättelsen hur modern, hur nutida som helst - om man bortser från kläderna.
I kväll är det premiär på Ångbåtskajen i Valdemarsvik på Wagneroperan Lohengrin. På torsdagskvällen såg jag genrepet.
Med gynnsamt väder är Valdemarsviken en förtrollande fond till spelet. Det är dit handlingen är flyttad, trots att det mesta vilar i den märkliga saga som Wagner själv blev klar med i april 1848. Då hade han läst in sig på det urgamla Lohengrineposet som bygger på de ännu äldre graallegenderna. Wagner tolkade det mesta åt alldeles eget håll.
En hemlighetsfull man dyker upp i samhället. Där vinner han den främsta av kvinnorna och blir höjd till styresman för bygden. Men han vägrar att uppge sitt rätta namn. När han till slut blir avslöjad får han lämna allt och ge sig iväg. Det enda som skiljer sig från nutiden är att ingen kvällspress jagar honom.

Det är inte bara så att handlingen landar i Valdemarsviken. Man sjunger på svenska, och i Lohengrin har detta inte hänt sedan 60-talet!
Dag Ridderstedt, han som är hela projektets skapare och producent, har alltså inte bara översatt Wagners egen text utan bearbetat den, riktigt stilsäkert, till ett drama som går att begripa.
Till denna uppsättning i lilla Valdemarsvik har man knutit en ensemble så professionell att man häpnar. Dirigenten David Björkman har lyckats samla 35 yrkesmusikanter omkring sig, från de mest olika trakter av Sverige. Tonen är storslagen, självklart inte minst beroende på skicklig ledning.
Lika stark är den sceniska lösningen. Sopranen Margareta Ridderstedt sjunger den kvinnliga huvudrollen, Elsa av Drabank. Och hon gör det lysande, även i sitt sceniska utspel.
Titelrollen, den mystiske Lohengrin tar Mikael Fagerholm hand om. Hans sång håller sig på toppnivå hela tiden. Stilmässigt finns det vissa svackor, men i stort håller prestationen.
En viktig roll har operaveteranen Stig Tysklind som Fredrik, bygdens storman som förgäves friat till Elsa. Stig Tysklind har också, precis som Margareta Ridderstedt, en utstrålning som griper tag i en.
Den kvinna, Ortrud, som blir hans istället för Elsa, spelar Gunilla Stephen Kallin, även hon sopran, med imponerande kraft i utspelet.
Basbarytonen Mattias Milder spelar landets kung (landet kallas Östgotherland i den här versionen) med uppgiften att få fram sanningen bakom alla hemskheter. Hans säkra uppträdande och lugna röst är perfekt för rollen.
Dag Ridderstedt tar själv hand om rollen som Roparen, ett slags megafon för handlingen.

Dessa är rollerna som får utrymme för personliga tolkningar. En liten rad mindre roller är också viktiga för spelet, för handlingen. Körerna har, som vanligt i operasammanhang stor betydelse för helheten, för kvaliteten. Totalt handlar det om en scenisk ensemble på 40 sångare.
Någon lätt regiuppgift är det inte. Men Märit Bergvall har löst det elegant, tillsammans med scenografen Lukas Ljungqvist och kostymansvariga Ilona Autio. Aftonspel utomhus, när ljuset hela tiden sjunker, det är också en svårighet som man hittat fin nyckel till.

Något jag däremot känner tvekan inför, det är speltiden.
Man börjar halv nio. Först efter fyra timmar, två pauser inräknade, är spelet över. Den förklaring jag fått är att det växande mörkret är angeläget i handlingen. Samt att "den sena timmen" har speciell laddning.
Allt detta förstår jag. Men så här i slutet av juli är det väl tillräckligt mörkt redan vid 22-tiden och inte först vid midnatt.
Lohengrin är steg två i den bestämda satsning som ska göra Valdemarsvik till ett operacentrum. Årets föreställning är verkligen värt ett besök. Men det jag nu tänker avsluta med ligger utanför själva recensionen. När du tar dig dit, klä dig varmt! Och ta med en kudde så blir allt bekvämare!
Lite myggsprej är ett plus. Inte bara för publiken. I en av Stig Tysklinds stora arior lockades ett par myggor att ta sig rätt in i hans hals. Det operasuget visste jag inte att myggor hade.