Lapidus trasiga pojkar är tillbaka

Den andra boken i Jens Lapidus triologi Stockholm Noir är här. Den första, och Lapidus debut, Snabba Cash var en braksuccé. Uppföljaren har chans att bli detsamma. Givetvis är förväntningarna extremt högt uppskruvade när man tar sig an Aldrig fucka upp, men läsaren får vad han vill ha. Liksom i snabba cash är det flera historier som korsar varandra, och tillslut frontalkrockar. De trasiga killarna med hävdelsebehov och tabubelagd ångest är tillbaka. Jakten på på ett erkännande driver storyns tre huvudpersoner; den före detta legosoldaten Niklas, polismannen Thomas och juggeunderhuggaren från betongen - Mahmud.Alla tre drivs av samma ångest, åt fel håll. Mahmud både vill och inte vill bort från sin brottsliga bana, han har svårt att byta mönster och hans val av umgänge gör det inte lättare för honom. Thomas är besviken på sin arbetsgivare och gör revolt. Niklas är riktigt krigsskadad efter sina år i "sandlådan" och vill starta en egen armé som kan städa upp bland samhällets pack. Samtidigt som de för sin egen kamp mot samhället brottas de med personliga problem som de inte kan dela med någon. Visst påminner mycket om Snabba Cash och man får följa med på samma resa till ett Sverige man inte trodde fanns. På flera ställen flirtar Lapidus med sina gamla karaktärer, Jetset-Carl skymtar förbi, lika så maffialedaren Radovan som hela tiden finns med i bakgrunden, som en skugga över Stockholm och killarna. Lapidus är lika träffsäker i sina detaljerade personbeskrivningar och miljöskildringar som i första boken och språket är lika personligt som huvudpersonerna. Det ska bli ett sant nöje att läsa den tredje boken om Stockholms baksida.