Kampsport i allmänhet har fått ett uppsving de senaste åren. Och i synnerhet är det MMA som har banat väg för boomen, det är i alla fall min bestämda känsla.
Att intresset har ökat i Sverige har givetvis att göra med en viss "The Mauler". På kort tid har han gått från att vara okänd för den stora massan, till att vara ett mer bekant ansikte hos ungdomar än folkkära idrottare som Marcus Hellner och Sarah Sjöström.
I mellanmjölkslandet Sverige har det debatteras flitigt kring huruvida MMA är lämpligt eller inte, och inte har diskussionerna avtagit ju större medialt genomslag sporten har fått.
Många är rösterna som anser att MMA är förkastligt. Att det skickar fel signaler. Att det borde förbjudas i Sverige.
Jag respekterar den åsikten. MMA är en grov, farlig och – i många fall – hänsynslös sport. Två personer möts i en ring med begränsat utrymme med förhoppningen om att ge motståndaren ett rejält kok stryk (för att uttrycka det milt).
Som traditionsfylld boxning kan det låta, men det är bara det att MMA har ett betydligt mer – liberalt regelverk.
Man får använda knät och armbågen, man får strypas och självklart ta till en gammal hederlig rak höger. Förutom detta så förekommer även en del vanlig brottning.
Kort och gott: det finns mycket att frukta när man kliver in i ringen.
Det som inte tillåts är att slå mot struphuvudet, skalla motståndaren, slå eller sparka mot skrevet; nypa, klösa, bita eller peta i ögonen.
Jag inser att det, på många sätt, är en extrem sport. Jag själv ser hellre fotboll. Men trots detta: ett förbud motsätter jag mig kraftigt.
Anledningen serverar jag dig här och nu.
Det mest grundläggande i mitt tänk är att båda utövarna i en match är med på det. De har själva beslutat sig för att tävla, de vet om riskerna – och bevisligen älskar de vad de håller på med.
Varför förbjuda dem när de vill och intresset för sporten bevisligen bara växer?
En annan aspekt är en klassiker som fortfarande är gångbar. Det är ingen hemlighet att många av de som börjar med MMA, eller övrig kampsport också för den delen, är lagda åt det stökiga hållet.
Inte sällan hamnar de i trubbel – något som lätt mynnar ut i slagsmål.
Nämnde "The Mauler" hade en stökig tonårstid. Som 15-åring dömdes han för misshandel för första gången. Därefter följde ett par domar till, nu för grov misshandel, innan han kom i kontakt med MMA och började träna.
Det blev vändningen. Han fick struktur och disciplin i livet, och framför allt: han fann något han brann för, något som höll honom borta från allt bråk som han tidigare dragits till.
"The Mauler" la sin kraft på att träna och tävla med likasinnade i stället för att slå ner folk han inte kom överens med på krogen.
Det ligger något fint i det – han är en förebild för många stökiga ungdomar.
Mitt budskap är solklart:
Hellre att de pucklar på varandra i en ring än på gatan.