Låt oss slippa den perfekta julidyllen

"Göm undan granen ordentligt" lyder första repliken i Ibsens "Ett dockhem". Det är barnen som inte ska få se den. Med förberedelserna inför julen stiger förväntningarna på den lyckliga borgerliga familjen.Julen är inte avgörande i Ibsens drama men förstärker ytterligare Noras familjeroll som docka. Hon kan inte ens pynta sitt dockhus själv, hon har inga egna pengar. Och vilken tid på årets blir den förlupna kvinnas brott större än under julen?Julen som kvinnofängelse finns med även i Lars Molins "Den tatuererade änkan", succéfilmen med Mona Malm som vann mängder av kvinnohjärtan i fyrtiotalistgenerationen.Huvudpersonen Ester har aldrig tidigare fått tänka på sig själv. Hon sliter för att åstadkomma den perfekta julen för sina bortskämda, vuxna barn och sin bufflige man. När hon dessutom orkar göra sig fin inför julnatten blir belöningen åsynen av maken som fullt påklädd redan fyllesnarkar i dubbelsängen.Äckeljulen skildrades redan tjugo år tidigare av Ulf Lundell. I "Sömnen" finns hans klassiska, hysteriska julafton hos byggarbetarfamiljen i Hässelby som andas postsextiotal och avrättning: "Där var vi alltså samlade, på den dag som en gång i tiden kanske hade upplevts som en enda stor kram i mörkret, en kram inom familjen, en kram inom byn, en kram inom landet...nu en kram jorden runt, en hysterisk kram, en kram i kramp, en omedveten, förvirrad, traditionslös kram...//...en rätt så hånfull kram om man ville, riktig pisskram om det var så."Inte heller Sonja Åkesson ger uttryck för någon julefrid i sina dikter men när hon blickar tillbaka är det till skillnad mot Lundell med ironi och misstro även mot den gammeldags julen: "(var fanns alla halvvissna krukväxter / och t.ex matrester och t.ex smutskläder / sen strax före helgen / på jularna förr i tiden?)"Den mest förföriska, burleska och fantastiska julen i svensk kultur finns hos familjen Ekdahl i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander". Just julscenerna får en alldeles särskild lyster eftersom det storvulna firandet snart följs av dödsfall och känslomässig misär.Den borgerliga familjens härdsmälta vid julgranen går just nu att avnjuta i den franska filmen "En julberättelse". Catherine Deneuve gör en cancerdrabbad matriark som samlar familjen till vad som ska bli en fantastisk högtid, omöjlig från början. Krigstillstånd råder mellan de två syskonen och den dödsjuka modern är allt annat än en varm person.Den riktiga Norénjulen finns förstås överallt, i hus och hem, där vi inte vill ha den. I Lars Noréns dramer finns den inte alls, och inte hos honom själv heller.I den självbiografiska "En dramatikers dagbok" firar han jul i stillhet på Gotland ett år, tittar ensam på Kalle ett annat. Ett tredje förbereder han stilla jullunch och handlar fina klappar till sina närmaste: "Jag orkar inte med stora hysteriska släktsammankomster och alltför mycket mat och alkohol".Två år senare är det annat ljud i skällan:"Vi hade en underbar julhögtid. Julafton 16 personer här på middag. Den äldsta var 92 år och den yngsta tretton...//...Det var en stor fest av ljus och glädje."

Låt oss slippa den perfekta julidyllen

Julen i kulturen fungerar bäst när den är som värst. På scenen och i böckerna kan vi uthärda kraschlandade förhoppningar, gråtande barn och spruckna drömmar om den perfekta familjen, det vill säga allt det vi vill slippa själva.