Lille Bror i våra hjärtan

Marie Widerström och Eva Pierrou bjöd på en hel konsert kring Lille Bror Söderlundh på lördagen i Gamleby kyrka. Så enkelt och praktiskt samarbetet på ett par månader har vuxit upp för somliga artister! Idag är Eva och Marie arbetskamrater inom det nya Norra Pastoratet.

Men Lille Brors musik då - inte särskilt kyrklig om man inte kopplar ihop hans toner med somliga texter. Där finns ju till exempel Nils Ferlins lite trotsiga längtan till landet bortom livet där varken småfåglars låt och björkars vita vårfärger lär vänta på en.

Så direkt efter klockringningen fick det profana ta över. Förlåt, profana blev ett felvalt ord, jag menade det poetiska, bara betydligt världsligare än vad kyrkorummet kan känna som normalt.

"Lille Bror Söderlundh i våra hjärtan" hette programmet och kunde ha fått ett tillägg om jubileum. I augusti blir det 50 år sedan han gick bort.

Sin sista vår i livet, alltså 1957, då även borlängeborna hade upptäckt vilken kraftkälla Lille Bror Söderlundh var, komponerade han valsen "Blomma min stad" för sopran, kör och orkester, som också blev vårkonsertens höjdpunkt. Noterna kom ut i tryck lagom till konserten, och Eva Pierrou fick den notrullen som födelsedagspresent. Minnet lever.
På lördagskonserten spelade Eva Pierrou en vacker pianoversion av den blomsterkompositionen, med originalnoterna framför sig.

Inte ens Västervik är helt minnesfattig när det gäller Lille Bror Söderlundh. Trots att han tidigt kom att kallas Lillebror fick han själv en lillebror. Det var P O Söderlundh, musikentusiasten och tandläkaren i Skagersvik som i många var Orkesterföreningens kunniga, drivande ordförande.

Nog med historia nu. Konserten var den femte och sista "Lördagsmusiken" i Gamleby kyrka. Marie Widerström presenterar sig alltid som mezzosospran men når, för en sådan, förbluffande vacker höjd. Hon har också den äkta artistens förmåga att krypa in i texterna, göra dem levande för oss som lyssnar. Och vi var många den här gången. Eva Pierrou, vid pianot, bistår Maries sång så stilsäkert att totalupplevelsen riktigt tar tag i oss. Nils Ferlin har jag nämnt. Och samspelet Ferlin-Söderlundh är väl det som nått bredast ut i svenskt visliv. Men Lille Bror tonsatte även dikter av många andra. Som Anna-Greta Wides "Den vise om kärleken" (en av Söderlundhs mer ovanliga tonsättningar), Emil Hagströms "En längesedan visa", Rune Lindströms "En midsommarvisa" för att inte tala om Pär Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer". Jo, även Shakespeare gav han sig in på, när dramat Trettondagsafton skulle sättas upp på Dramaten i Stockholm. Tre av de mycket olika Narrvisorna gav Marie Widerström givande tolkningar av.

Finalen blev konsertens humoristiska poäng. Det var Karl-Erik Forsslunds "Kullerullvisa" som blev så bekant genom Lille Bror att Forsslunds namn föll bort, till svår sveda för författaren.

Mycket i det textmaterial som Lille Bror Söderlundh tände på handlade om kärlek. Evas och Maries extranummer blev därför ett perfekt utropstecken, Ture Nermans "Den vackraste visan om kärleken" som enligt honom aldrig kunde komma på pränt. Men det såg ju faktiskt Lille Bror Söderlundh till!