Sant och falskt om västervikska
Västervikska är en sorts östgötska – SANT?
Västervikskan låter inte särskilt likt småländska så som den talas i större delen av Småland. För ett obekant öra låter den istället som östgötska. Norra Småland hör inte som resten av Småland till det sydsvenska dialektområdet, utan till det mellansvenska. Till exempel i Smålandsstäder som Vimmerby och Tranås talar man likt västerviksborna.
Västervikska är en sorts småländska – SANT
Om västervikskan kanske är en sorts östgötska, hur kan den då vara en sorts småländska? Jo, naturligtvis därför att den talas i Småland och Västerviksborna identifierar sig som smålänningar, om än en lite speciell sort. Tänk på att Småland är stort och rymmer mycket variation. Dessutom skiljer sig västervikskan en aning från dialekterna norr om landskapsgränsen. Slutsatsen här blir att det handlar om en sorts småländska som liknar östgötska.
Några speciella Västerviksuttryck
dö
Det här ordet har ingenting med döden att göra. Det är en utveckling av pronomenet du och används oftast först eller sist i ett yttrande. Det uttalas alltid med ett kort ö-ljud.
När det står först i yttrandet påkallar det den tilltalades uppmärksamhet: Dö, hur mycke e klocka?
När det står sist kan det t.ex. skärpa till en tillsägelse lite extra: Låt bli de där, dö! I de här fallen används dö främst till främmande, eller markerar i alla fall avstånd. Men den mest specifikt västervikska användningen av det sistplacerade dö är en helt annan.
Dö används här för att markera samförstånd och/eller sympati mellan de talande. De e inte lätt är ett värderande påstående rätt upp och ner. De e e inte lätt, dö kan, allt efter situationen, uttrycka förståelse eller sympati för den tilltalade eller markera att man är vän med den tilltalade.
Dö slängs mycket ofta in sist i yttranden på det här sättet för att visa solidaritet mellan de samtalande.
På samma sätt som dö används hör du du, eller på västervikska hördödu, men dö känns verkligen mycket typiskt västervikskt.
kive
I Västervik kan man kiva (kive) med någon eller om något och man kan även kivas (kivs). Men verbet är nog vanligare än på många andra håll och har oftast betydelsenyansen att den som kivar har fel och säger emot när det är obefogat. Om någon håller fast vid en åsikt trots att fakta visar att den är klart felaktig kan man säga Han kev me ma, Han kev emot, Han kev om’et.
Som exemplen visar böjs verbet också annorlunda än i rikssvenskan. Om sådan böjning handlar nästa punkt.
Ja skröv i skruven
Jag skruvade i skruven är vad man säger på standardsvenska i stället för det som står i rubriken. I västervikskan kan många fler verb än i rikssvenskan se ut på det här sättet när man talar om dåtid. Istället för att lägga till en ändelse -de eller -te byter man ut vokalen i verbet.
Här är en liten lista på sådana verb som inte eller ofta inte är starka i rikssvenskan men kan vara det i västervikskan. Ett exempel med dåtidsformen följer efter varje verb.
byte – Ja vart dyngsur, så ja böt byxer.
hitte – Ja hett inte den nye skjorta, så ja to e gammel.
kive – Barna kevs om bollen.
knycke – Olle knöck min fotboll.
lipe – Ungen lep ut tunga åt’ma!
lite – Ja let inte på de han sa.
lute – Han sto å löt’sa mot vägga.
lyde – Barna löd aldrin honom.
lyse – De lös i hallen när ja kom hem.
myse – Ho bare satt å mös.
pricke – Ja prack ruta, men som tur va höll ho.
rite – Unga ret direkt på bordet fast ja ga dom papper.
rycke – Ja röck opp ogräset.
skruve – Ja skröv i skruven.
skvimpe – Vattnet skvamp över när han bar in hinken.
slipe – Slep du dine skrisko i förre vecka?
slute – Han slöt opp när du ba’n å låte bli.
spille – Ho spall ut vattnet.
sprute – Han skar’sa så blon spröt.
sticke – Han stack strumper te julklapp åt barna.
trycke – Dörra geck väl igen när du tröck te’na?
tute – Varför töt den där bilen på’da?
vige – Prästen veg dom i församlingshemmet.
väge – Va vog gädda du feck?
en djypp tybb
Orden sjuklig och sjukling, med ett långt u-ljud, uttalas ofta med ett kort u-ljud: sjuckli och sjuckling. I en del andra ord kan u:et inte bara bli kort, utan förvandlas också till ett y. Djup, sup, tub, huvud och huv kan uttalas djypp, sypp, tybb, hyvve och hyvv.
Ljuden efter u i sådana här ord har det gemensamt att de uttalas med läpparna, och de ljuden har kanske ett finger med i spelet så att det händer något med u:et. Men det kan inte vara hela sanningen, för ord med kort u, som tupp och skrubb, uttalas alltid med u fast p och b följer.
va åt å
Va åt å (vara åt att) betyder ’vara nära att’. Tänk dig att en scen i en film är väldigt rolig: Ja skratte så ja va åt å dö. Uttrycket kan förstås användas när det är allvar också: Ho va åt å bli överkörd när ho geck över gata.
Roger Källström