Livsglädjen övervann svårigheterna

Det skriver Ruben Gallego i sin självbiografiska roman "Vitt på svart". Och han vet vad han talar om.
Ett av Ruben Gallegos första barndomsminnen är ett samtal han hör mellan två vuxna:
"Han är klok, säger du. Men han kan ju inte gå!"
Och Ruben Gallego har en allvarlig cp-skada och kan varken gå eller äta, dricka eller använda toaletten själv. Och något annat såg inte omvärlden. På barnhemmen i Sovjetunionen var rörelsehindrad det samma som efterbliven.

I en helt annan värld, 35 år senare, sitter Ruben Gallego i sin rullstol i en hotellobby i Stockholm. "Vitt på svart", hans självbiografiska roman om uppväxten på barnhem och ålderdomshem i Sovjet, har kommit ut på svenska. Intresset för hans bok, och därmed också hans uppväxt, är lika stort här som i de andra länder där boken givits ut.
Ruben Gallego har drag av en latinocharmör med en intensiv men krävande blick. Han är lite trött på att alla intervjuer handlar om hans svåra uppväxt men berättarglädjen tar genast över och han ler nöjt när han lyckas locka fram skratt.

Hans berättelse vittnar om omänskliga uppväxtförhållanden, fattigdom och kärlekslösa vuxna. Ändå finns där okuvlig livsglädje och kaxig humor.
- Det enda sättet att uttrycka det onämnbara är med humor. Humor är också distans och jag kan inte skriva utan distans, säger Ruben Gallego.
Bokens språk är avskalat, med få detaljer, men han håller inte med om att det är osentimentalt.
- Tack, men jag tycker att jag är sentimental. Men jag har försökt använda mig av samma språk som en pilot använder i sitt flygplan, eller en alpinist på en bergvägg. Självklart har de också känslor, men de tvingas använda så få ord som möjligt för att beskriva dem. Jag hatar böcker som behöver 20 sidor för att beskriva ett träd.

Under alla åren på barnhemmen har böckerna varit räddningen. Han lärde sig själv läsa som femåring.
- Jag trodde att jag levde i den bästa av världar, det var vad jag fick höra. Med böckerna kunde jag fly från den världen, livet var det jag hittade i litteraturen.

Någon framtid trodde Ruben Gallego aldrig på. När de rörelsehindrade barnen blev för gamla för barnhem skickades de till ålderdomshemmet. Där sorterades de gamla efter graden av invaliditet och de rörelsehindrade hamnade hos de döende. Från tio års ålder var han säker på att han snart skulle skickas dit för att dö.
Men som en strimma av hopp nämns en hustru och dotter lite då och då i boken. Ruben Gallego skickades till ålderdomshemmet, men lyckades ta sig därifrån. Hans mamma hade fått höra att han var död, men till slut hittade han henne i Prag. I dag lever de tillsammans i Tyskland och mamman är med som som tolk på hans resor utomlands.
Det var i Prag Ruben Gallego skrev "Vitt på svart". Fortfarande hade han inte någon rullstol, utan låg på en madrass på golvet och skrev med sitt enda fungerande finger. Efter fyra månader var boken klar.
- Jag var rätt så korkad. Två månader efter att boken var klar undrade jag varför inget hände, varför var den fortfarande inte publicerad?

Boken blev förstås publicerad och har vid det här laget fängslat läsare och kritiker i en rad länder. I Ryssland, där Ruben Gallego var osäker på hur den skulle tas emot, fick den Bookerpriset 2003.
- Som alla konstnärer vill jag självklart förbättra världen. Jag är smart nog att förstå att jag bara kan förändra en minimal del av den. Men ibland kan en mycket liten förändring vara det som behövs, säger han.

Fortfarande är förhållandena på de ryska barnhemmen under all kritik. Men i dag diskuteras det åtminstone, berättar han. Fattigdomen är stor och problemen är knappast större i Ryssland än i andra lika fattiga länder. I hans beskrivning av ålderdomshemmen är en uppenbar brist på respekt för medmänniskor plågsamt tydlig.
- Så mycket av ondskan i världen uppstår i isolering. Om man isolerar vilken del av en befolkning som helst så händer det hemska saker.

Livsglädjen övervann svårigheterna

Det är lätt att vara hjälte. Föds du utan armar och ben i Sovjetunionen har du bara ett val: Antingen är du en hjälte eller så dör du.