Några saker jag längtar efter varje år: julafton, semester och premiären av Premier League.
Och just det, jag glömde en extremt viktig händelse: Melodifestivalen.
I lördags drog det igång. Detta med den första av fyra njutbara deltävlingar (usch, vad tråkigt det måste ha varit när det var final direkt). Läsken stod på bordet, likaså tre olika sorters chips, ostbågar, morötter, gurkor, godis och dipp. Men det viktigaste av allt: fokuseringen.
En gyllene regel för mig: alla framför teven ska hålla käften under första versen och refrängen av varje låt. Det är då man bygger sig en uppfattning om låten. Den viktiga grunden. Då får inget störa. Det borde alla ta efter.
Nog om det. Över till lördagens tillställning i Växjö. Som vanligt var förväntningarna skyhöga. Man har liksom blivit bortskämd av Christer Björkman varje år. Mixen bland bidragen är fenomenal, produktionen är superb, programledarna är kanon, jag kan hålla på hur länge som helst.
Tävlingen i Växjö fortsatte i samma fina spår. Något jag är övertygad om att hela årets Melodifestival kommer att göra.
Det var bara en sak som störde mig lite i lördags. Ingen låt var riktigt jävla bra - åtminstone när sju av de åtta bidragen hade framförts. Visst, ingen låt var kass - eller jo, Marie Serneholt var horribel. Det är lite av en gåta hur Marie, som gjorde succé som programledare i fjol, kan ställa upp med ett sådant blekt stycke musik.
I övrigt: Sean Banan hade - fast det tar emot att erkänna - en stark refräng, Thorsten Flinck en genuint harmoniskt låt som gjorde att man glömde hans psykotiska blick och Dead By April gav oss tre solida minuter, men hur mår den ena sångarens hals efter en konsert?
Men som ni såg förut. Efter sju låtar väntade jag fortfarande på en fullträff. Och började misströsta en aning. Då kom Loreen in på scenen - och fullständigt dominerade. Jag var lite skeptiskt på förhand. Anledningen: hon hade en väldigt bra låt 2011 i "My heart is refusing me". Kunde hon verkligen toppa den?
Det krävdes något i hästväg - och det var precis vad hon levererade. "Euphoria" var briljant. I tankarna: David Guetta och Lady Gaga. Uppträdandet var coolt och felfritt. Loreen skapade - i ordets rätta bemärkelse - eufori. Tack för det.
Jag vågar nog lova att hon kommer sluta minst topp 3 i finalen. Och som det känns nu - ska det mycket till om någon låt ska kunna vara ännu bättre. Fast det är Melodifestivalen vi pratar om, så vad som helst kan hända.
Abalone Dots då? Handen på hjärtat: de ska vara nöjda med en sjundeplats. Västerviksstjejerna är jätteduktiga och fick ut max av låten. Men de förlorade mycket på att vara klart minst namnkunniga av alla i startfältet (lördagens startfält är det mest namnkunniga i år enligt mig). Det ska till något extra för att ta sig åtminstone till Andra chansen med de förutsättningarna.
Nåväl, här finns ingen tid att deppa. Redan nu börjar uppladdningen inför den kommande deltävlingen i Göteborg. Nu hoppas vi på ytterligare ögonblick av eufori.