Lysande debut om den svåra uppväxten

Naturligtvis är det en förskräcklig uppväxt för ett barn, men det finns humor i tillvaron också. Den svåra balansgången lyckas Susanna Alakoski behärska helt i sin debutroman "Svinalängorna".
Den handlar om Leena, invandrad från Finland med sin familj, och hennes uppväxt under tidigt 70-tal i Ystad. Båda hennes föräldrar är alkoholister, periodare, och problemen trappas upp under hennes barndom. Så mycket att socialtjänsten rycker in. Men åren dit är långa för Leena och hennes två bröder.
Susanna Alakoski har skrivit en berättelse från underklassen, från ett klassamhälle som vi kanske gärna vill tro att vi lämnat bakom oss i vår postmoderna tid. Lika viktigt är också temat kön och feminism, som synen på invandrare, i den skildringen av det nutida Sverige.

Familjen bor i ett nybyggt kommunalt hyreshusområde som heter Fridhem, men kallas Svinalängorna. Här bor både andra invandrare och flera ensamma mammor med sina barn. Här går det att få lägenhet snabbt vid behov.
Susanna Alakoski skriver ytterst realistiskt om Leenas liv i Svinalängorna, ett brutalt liv som inget barn borde få uppleva. Mamman som blir misshandlad av pappan, självmordsförsök, brist på mat och den omsorg ett barn har rätt till.
Men det är inte bara elände. Under de nyktra perioderna, då är det bra, mamma städar och lagar mat och pappa går till jobbet. Men under fylleperioderna, då sover de ruset av sig på dagen och fyllnar till under natten. Och Leena flyr, hem till kompisar och till skolan. Där är det bättre, men det kan inte kompensera ett fungerande och omvårdande hem.

Författaren har i en intervju sagt att boken inte är självbiografisk men att hon hade en liknande uppväxt. Och det är svårt att tro något annat för detta måste vara mer eller mindre självupplevt för att kunna berättas så här, med sådan insikt, men med både värme och fasa.
Detta är en lysande debut. Berättelsen är krass och rak, språkligt mogen och mycket gripande. Hon kan berätta om en obarmhärtig barndom, och på ett ytterst tilltalande sätt, om det som ändå måste ha varit svårt att skriva om.