Maskiner schaktade bort min barndomsskog. Hundratals kilo dynamit och tusentals grävskopetag rensade rubbet.
På markerna där vi brukade bygga egna kojbyar och leka ninjor trängs nu lyxvillorna. Barr och mosa har blivit välklippta gräsmattor. Gråstensberg har blivit mönstrade garageuppfarter. Smygande ninjor har blivit direktörer och överläkare.
Jag har inget emot utveckling rent generellt. Jag har inte heller något emot att vissa människor har mer pengar än andra. Men jag kan inte låta bli att känna en viss sorg över att pengar och utveckling förvandlat just min barndomsskog till egendesignade lyxvillor med havsutsikt.
Bara jag och mina barndomsninjor vet hur det såg ut innan maskinernas tänder kördes i backen. Möjligtvis en och annan svampplockare också.
Det är märkligt hur minnen kommer tillbaka. Jag passerar lyxkvarteren dagligen på mina hund- och barnpromenader. Vid varje krön, vid varje stor sten letar sig nya minnen fram. Jag ser oss springa runt med träsvärd och kaststjärnor i plast. Alla vet ju att ninjor beväpnar sig med kaststjärnor och att klippa ut stjärnformade bitar från hårda plastkartonger var det närmaste vi kunde komma.
Jag ser kojorna, flaggorna och vattendragen som ringlade sig genom skogarna, hela vägen till öppna fält där kossorna tuggade gräs.
Precis där ett av husen står på sin stadiga grund hade jag mitt alldeles egna gömställe. En liten klippkant och ett träd vars låga krona bildade ett perfekt krypin. Ingen kunde hitta mig där. Passande för en smygande proffsninja.
Ibland gömde jag mig så länge att jag blev tvungen att kissa mot trädet. Om jag nu placerat platsen rätt i minnet, kontra formationen på lyxhuset i fråga, skulle man kunna säga att jag har kissat rakt in i husets vardagsrum.