Det finns finkultur och skräpkultur.
Finkultur känns igen på att den spelas i pampiga byggnader som Dramaten eller Kungliga Operan. Eller i obskyra källarlokaler. Publiken är som regel akademiskt utbildad – och tycker om att prata långt och länge om sina kulturupplevelser efteråt.
Skräpkultur köper man med fördel på rea på Ginza. Den kan också köpas i storpack på Ullared – en dvd-box med Stefan och Christer, Eddie Meduzas bästa eller "Rederiet – hela serien". Kännetecknande för skräpkultur är att den drabbar en omedelbart. En dansbandsskiva som inte får det att spritta i benen är inte mycket att ha. En komedi som inte innehåller ett skratt i minuten likaså. Och en actionfilm ska vara ett prestationstest för hemmabioanläggningen.
I helgen raserades muren mellan de båda med ett brak för min del. Jag såg Mad Max – Fury Road.
Trilogin om Mad Max har funnits med mig sedan mina tonår. I min värld var det framförallt tvåan Road Warrior som var ett måste att se: En stilbildande punkestetik och häftiga biljakter.
Trean "Mad Max – bortom Thunderdome" från 1986 var mer av samma vara fast lite sämre. Därför har jag inte precis gått och längtat efter en fjärde film.
När jag först fick höra talas om att en Mad Max 4 var på väg - såg jag den som ytterligare ett oinspirerat försök att casha in på ett etablerat varumärke. Så fel jag hade.
Efter att ha sett filmen har jag återvänt till den gång efter annan. Jag har dammsugit nätet på recensioner, sett om trailern på Youtube och nu skriver jag den här krönikan...
Så vad är det som gör mig så exalterad? På ytan är Mad Max äkta fulkultur. Intrig och dialog är hållen till ett minimum. I grund och botten består filmen av några minuters dialog i början – sedan börjar en lång biljakt. Det smälls och sprängs oavbrutet. Efter någon timme är det några minuters dialog igen och så följer en kortare biljakt innan filmen är slut.
Låter det tråkigt? Okej. Beskrivningen är lika rättvis som att säga att Beethovens nionde symfoni i princip består av ett gäng stråkmusiker som gnider på sina instrument i 80 minuter.
Under filmen börjar jag för mitt inre se bilder över hur människor suttit med skissblock för att få till skrotbilarna och de extravaganta kostymerna perfekt. En scen då hjältarna förföljs av ett gäng på crosscyklar hade inte varit hälften så bra, om inte banditernas motocrosshopp samspelat så bra med den pockande stråkmusiken i bakgrunden.
Trots den minimala dialogen engagerar man sig i huvudpersonerna – man känner den kvinnliga hjälten Furiosa Imperators förtvivlan i magen när allt tycks förlorat tre kvarts väg in i filmen. Visst är tempot halsbrytande, men med jämna mellanrum vågar regissören George Miller för en kort stund vila i estetiskt tilltalande bilder.
Efter filmen känns det lika naturligt att referera till opera som till actionfilm när man ska beskriva vad man sett.
Gränsen mellan fint och fult är utsuddad.