- Nej, jag är ingen utpräglad visartist. Däremot känner jag ett släktskap med vissångare som Olle Adolphson, Lars Forsell och Beppe Wolgers.
- Det vill säga den generationens vissångare.
- Det finns en ton i deras musik som också finns i min. Men hos mig är den uppblandad med influenser från en amerikansk och brittisk musiktradition, säger Tomas Andersson Wij.
Den narrativa lyriken som Wij skapar liknar också i mångt och mycket visans.
Det håller han med om.
- Men jag tycker att det även finns ett melodispråk som är typiskt för visan. I några av mina låtar, till exempel "Sanningen om dig" och "Dina svala händer" tycker jag att man hittar det.
Den burleska sidan av vistraditionen har dock Tomas Andersson Wij aldrig riktigt kunnat relatera till.
- Nej, jag har lite svårt för det tokroliga. Det överlåter jag åt andra. Jag känner mig mer hemma bland lyrikerna, konstaterar han.
Under flera år arbetade Andersson Wij parallellt som journalist och musiker. Men sedan 10 år tillbaka är musiken en heltidssysselsättning.
- Det händer fortfarande att jag skriver artiklar lite då och då när jag blir tillfrågad eller när jag själv får någon rolig idé. Men jag lever en lyxig tillvaro på så vis att jag slipper känna stressen att få ur mig saker på löpande band.
Kan man skriva låtar om allt? Eller finns det ämnen som du av någon anledning undviker?
- Jag tycker nog att man kan skriva om allt. Jag kommer faktiskt inte på något man inte skulle kunna skriva om. Det handlar ju om hur man gör det, hur man gestaltar saker och ting.
- Jag hävdade vid något tillfälle att jag inte skulle skriva om föräldraskap när jag själv blev förälder eftersom många som gjort det blivit allt för sentimentala. Men sedan har jag gett mig på det i alla fall. Det som av någon anledning känns svårt blir ju en lockande utmaning, extra intressant att ta sig an.
- Den enda samtida musikern som jag tycker har lyckats riktigt bra med ovanstående, det vill säga att skriva om papparollen och föräldraskapet, är Loudon Wainwright som skriver fantastiskt om familjen. Det är brutalt, ärligt och roligt. Han skriver om sina misslyckanden som pappa, om konflikter med sonen och så vidare.
Varje morgon går Tomas Andersson Wij till sin arbetslokal som ligger i en fabriksbyggnad på Söder. Här har han sina instrument och sina böcker. Men det är inte varje arbetsdag som landar i något konkret.
- Jag är väldigt inspirationsstyrd. Jag kan vrida och vända på saker länge. Ibland kan det gå ett år innan det lossnar. Men när det väl händer så skriver jag sedan intensivt under en period.
- Jag får skrivkramp efter varje skiva. Det är ångestladdat men så snart jag kommer i gång igen är allt lustfyllt.
- Jag har inte förknippat musiken med ett jobb utan med mitt liv. Och därför har jag hamnat i ett nästan depressivt tillstånd efter varje skiva. Men nu har jag insett att man ständigt jobbar, undermedvetet, även om det dröjer ett tag innan det förvandlas till något påtagligt. Hela tiden skaffar man sig ju nya erfarenheter att dra nytta av.
Summa summarum: De perioder då det inte blir så mycket skrivet är alltså meningsfulla ändå, menar han.
- Den senaste skivan "Romantiken" är den mest disciplinerade jag gjort, säger Tomas Andersson Wij.
Den har producerats av Andreas Mattsson (en gång medlem i indiepopgruppen Popcicle, bland annat) som föredrar att arbeta på kontorstid.
- Han har ett oromantiskt sätt att arbeta på men får mycket gjort tack vare det. Jag hade föreställt mig hur vi skulle sitta och arbeta på kvällstid och dricka dyra viner. Men under arbetet med skivan jobbade vi dagtid för att kunna hämta på dagis om eftermiddagarna.
- Vi jobbade fram melodierna tillsammans. Sedan fick låtarna ligga i "marinad" ett slag och så skrev jag texterna senare. Det var ett för mig ovant, men befriande, sätt att arbeta på.
Tomas Andersson Wij har många spelningar inbokade i sommar på både små och stora scener. Ena dagen står han på Gröna Lunds scen, nästa på en liten visfestivalsscen någonstans i Sommarsverige.
I kväll uppträder han alltså i Stegeholms slottsruin under den 47:e upplagan av Visfestivalen i Västervik.