Nej, VT kommer inte att skriva ut den skriftliga motiveringen till årets kulturstipendiat.
Den kombinerade motiveringen och biografin som kultur- och fritidsnämnden var nämligen tre sidor lång. Sven-Olof kunde kanske ha fått kulturstipendiet i rollen som ordförande i teaterföreningen sedan 25 år tillbaka.
Eller kunde han ha fått priset för sitt engagemang som danspedagog och dansledare i Västerviks folkdanslag.
Eller för att han är en musikprofil som syns i allt från Hjorteds kyrkokör till Glapack. Han hanterar både fiol och durspel.
Eller...
Ja, ni fattar.
Hans namn har varit uppe i diskussionerna om kulturstipendiat tidigare, men en anledning till att det dröjt kan ha varit att han i 25 år suttit med i kulturnämnden, och senare kultur- och fritidsnämnden. De församlingar som har utgjort jury.
Efter förra valet lämnade han nämnden.
- Nu kan man säga att han har suttit i karantän, och vi kan ge honom priset, säger kultur- och fritidsnämndens ordförande Hans Ellervik.
I torsdagskväll fick Sven-Olof Nilsson vet att han fått årets stipendium.
- Jag blev faktiskt lite tagen, berättar han.
När VT pressar honom på om det inte finns något uppdrag, eller kulturform som ligger honom lite särskilt varmt om hjärtat vill han först inte svara:
- Allt är så roligt.
Så kommer han ändå in på ordförandeskapet i Teaterföreningen. Det är så mycket mer än bara teater. Han räknar upp dans- och musikföreställningar i föreningens regi, och trolleri.
- Jag brinner för scenkonst. Det finns en spänning. Man vet aldrig vad som kommer att hända.
I 25 år har han varit ordförande i föreningen. "Alldeles för länge", enligt honom själv.
Beror det på att uppdraget varit så kul, eller att det är svårt att hitta en ersättare?
- Både och. Det har verkligen varit roligt, men det börjar bli dags för en ny, yngre kraft att ta över.
Han återkommer till dansen, och för den som tycker sig vara född med två vänsterfötter kan det kännas tryggt att höra att en person som är utbildad till danspedagog också har varit osäker en gång i tiden.
I sin ungdom flyttade han från hemorten Ankarsrum till Stockholm. En kväll bestämde han sig för att gå till danspalatset Nalen. Hemma i Ankarsrum hade brorsan hjälpt honom att dansa foxtrot hjälpligt.
- Jag bjöd upp en flicka, men när vi började dansa var alla stegen som bortblåsta. Jag fick hasa mig fram så gott det gick. Efteråt tackade flickan för dansen. Egentligen hade det kanske inte gått så dåligt, men jag tyckte att jag hade gjort bort mig och svor att jag aldrig skulle dansa igen.
Löftet bröts en kort tid senare. Hemma i Ankarsrum hade Sven-Olof varit med i IOGT. I Stockholm sökte han upp en loge. Vad han inte förstod var att det var en avdelning helt inriktad på folkdans.
- De drog mig med på en första övning, och veckan därefter kom jag tillbaka, berättar han.
När VT till sist ber honom att lyfta fram en oförglömlig föreställning han sett, så kan han inte välja.
- Det finns för mycket att välja på. Men jag kan berätta vad jag ser fram emot. I november kommer gruppen Komodo med trummusik till Västervik. Föreställningen heter Kabarét Kalabalik. Det ska bli spännande att se!