Människors passioner fascinerar

Het passion och karga vidder. Isländska Steinunn Sigurdardottir skapar prosa som både smeker och sätter sig på tvären. Där ryms både Paris och Island ? miljöförstöring och besatthet.
??De flesta människor är mycket mer besatta än vad man tror men de göra allt för att dölja det.
Steinunn Sigurdardottir lutar sig fram och berättar med stor förtjusning om den framstående konstnären som avslöjade att hon alltid räknar samtliga kommatecken i de böcker som hon läser.
??Men hon urskuldade sig med att det går ganska fort att räkna dem, berättar Steinunn Sigurdardottir och brister ut i ett gapskratt.
Hon tycker att det är härligt illustrativt exempel på hur vi alla bär på så mycket passion, så mycket tvångsmässig besatthet och därför beter oss så konstigt, skäms och gör allt för att dölja det.

Människors passioner är ett av hennes största intressen, just för att det ofta är så obegripliga. I sin nya roman ?Hundra dörrar i brisen? återvänder hon till samma tema som i ?Tidstjuven? från 1988. Den hopplösa förälskelsen som aldrig tar slut, kärleken som blir en livslång besatthet.

Denna gång är det den medelålders isländskan Brynhildur som återvänder till Paris, platsen för hennes livs stora passion. Där möter hon en ung och vacker ramförsäljare som blir hennes tillfällige älskare. Det väcker minnena till liv. Minnena av den melankoliske och vackre grekiskaläraren som hon ägnade flera år åt att leta efter på Paris gator.

I alla år efter det har hon levt i minnet av den kärleken, oförmögen att till fullo älska den man som hon gifte sig med. Men hur kunde den där läraren bli så livsavgörande viktig?
??Han är ju en ganska löjlig liten person. Vad är det egentligen som utgör ett passionsobjekt?

Efter passionen kommer ofta besvikelsen. Brynhildur är bortskämd, tycker Steinunn Sigurdardottir. Människor är i allmänhet mycket mer fixerade vid vad de har förlorat än vad de faktiskt fått.
??Idén om kärleken som ett idealförhållande till kropp och själ, det finns inte. Det kanske kan finnas en dag eller vecka, men inte hela livet. Jag tycker att det är vettigt att minnas att det är ett mirakel att det finns något som förälskelse, en total närvaro. Även om det bara varar en vecka så finns det.

Parallellt med förälskelsen löper en annan passion genom Steinunn Sigurdardottirs författarskap ? kärleken till det isländska landskapet. I ?Hundra dörrar i brisen? finns jöklarna och lavarna där som en karg motvikt till det parisiska kärleksruset.
Författaren älskar sitt Island, men har inte bott där på heltid sedan 1996. Numera bor hon i Sydfrankrike och har ett kluvet kärleksförhållande till sitt hemland.
??Jag tycker också att det är skrämmande och det kan vara en lättnad att komma till ljuvligare trakter. Men grundtonen är den att jag är oändligt fascinerad av landet
På senare år har hennes kärlek till den isländska landsbygden också blivit politisk. I jakten efter välfärd och tillväxt har isländska myndigheter börjat exploatera den känsliga naturen alltmer hänsynslöst. När nu ett enormt vattenkraftverk planeras på ett de mest värdefulla naturområdena har aktivismen till och med krupit in i prosan, genom Brynhildurs man som är geolog. Hon har brutit sin princip om att författare inte ska predika. Men det är inte lätt att vara samhällskritisk på Island.

??Island är ett grymt samhälle. Människor vågar inte öppna käften eftersom de är rädda för att få stryk.
Steinunn Sigurdardottir menar att landets korta historia som självständig nation spelar in, liksom att befolkningen är så liten och utslängd på en kall och stenig ö i Nordatlanten.
??Det är ett litet under att vi finns där. Men vi vårdar om oss själva så hårt att det blir för hårt. ?Man är uppfostrad med tanken att allt är bäst på Island. Kritik är början till förändring, men om du kritiserar på Island ses du som en som river ner, du är negativ och oansvarig.