Mansplaining. Ordet togs med i Språkrådets senaste nyordslista.
Jag skrattade gott för mig själv när jag uppmärksammade ordet i listan strax före nyår. För mig var begreppet nytt men efter att ha undersökt saken lite närmare har jag förstått att det myntades 2008 av författaren och journalisten Rebecca Solnit som använde det i en krönika med rubriken "Men explain things to me". Ordet snappades sedan upp av en rad läsare som kände igen sig och började använda sig av uttrycket.
I krönikan delar hon bland annat med sig av följande dråpliga och besynnerliga händelse: en man berättar för Solnit om en nyutgiven bok och negligerar fullständigt att det visar sig vara hon som är bokens författare.
Alltså, kort och gott – mansplaining är en förklaring som ges av män till kvinnor, som förutsätts vara mindre vetande.
Att jag fnissade för mig själv när jag fann ordet i listan beror förstås på att jag kände igen situationen mer än väl. Begreppet var ju lysande – fullständigt klockrent!
Här bör poängteras att det såklart finns både män och kvinnor med den här tendensen – att så fort tillfälle ges förklara och hålla monolog utan att egentligen ta någon större notis om den andra parten. Men av dem jag själv hittills stött på har majoriteten tveklöst varit män.
Man kan förstås hävda att det är upp till var och en att göra sin röst hörd. Och det ligger väl något i det.
Men den där utgångspunkten som ligger till grund för mansplaining-typerna förvånar och förundrar mig. Och gör mig uppriktigt sagt nedstämd. Den där övertygelsen om att man sitter inne med alla svar och tveklöst har mer kunskap, oavsett ämne, än den man möter och därmed inte hyser något större intresse för den andres infallsvinklar.
Eller det är ju just det, med den inställningen uppstår inga möten. Inga samtal.
De senaste veckorna har jag följt tv-programmet "Liv och Horace i Europa". Och ja, vad ska man säga. Här slår helt enkelt mansplainingfenomenet ut i full blom. Det är visserligen mycket intressant att lyssna på akademiledamoten Horace Engdahl, som tveklöst sitter inne med stor kunskap på oändligt många områden. Men rollen som tillfaller Liv Strömqvist, analytisk och skarp serietecknare och radioprofil, ställer jag liksom inte upp på. Var är samtalet? Om detta skulle vara Horace Engdahls show (visserligen intressant att lyssna till ur just bildningssynpunkt) hade han väl inte behövt Liv Strömqvists sällskap. Eller?