Maria får en fristad i "Asyl"
Hotad till livet av den hon älskat.
Ljudet av bultar som knackas loss från ytterdörren Maria Eriksson är välbekant med ljudet och vet vad det innebär, hennes förre man och hans medhjälpare har hittat dem igen. Den raka, nakna sanningen om hur det är att leva på ständig flykt från någon som man älskat men som nu vill döda en gör "Asyl" till en omskakande läsning. Men vad som är häpnadsväckande med berättelsen om Maria är också hennes förmåga att gång på gång resa sig igen. Hennes kraft att starta om på nytt, i Chile, i USA, att ställd inför dödshot ändå orka ta tag i mattvätt och matlagning samtidigt som hon kontaktar advokater och skäller ut myndigheter.
- Det beror på att hon är så hel i grunden, hade hon varit det minsta trasig från början så hade det inte gått, säger Liza Marklund som i många år har samarbetat med Maria Eriksson.
- Jag har lärt mig mycket av henne, att uppskatta min vardag, vara glad över att jag kan lämna mina barn på dagis i stället för att bara vara sur och stressad.
Liza Marklunds engagemang i utsatta kvinnor och barn, i alla de människor som misshandlas av sina närmaste utan att samhället bryr sig om eller förmår att skydda dem, började långt tidigare. För tjugo år sedan var hon vikare på Norrbottenskuriren och varje dag gick hon ned till åklagarmyndigheten för att ta del av dagens skörd av förundersökningar.
- Där fanns varje vecka de mest förfärliga beskrivningar av kvinnor som blivit hotade, slagna och våldtagna. Det var förfärligt i en vanlig svensk småstad.
När det hade gått en tid och hon samlat på sig ett stort antal liknande fall gick Liza Marklund upp till åklagaren med materialet.
- Han suckade och sa: "Alla de här hysteriska fruntimmerna..."
- Jag blev fullständigt lamslagen, jag visste inte att detta var normalt. Jag hade ingen aning om att det var jättenormalt att plåga och slå kvinnor.
Den inställningen, den totala bristen på förståelse för vilken skräck många kvinnor lever under, blev startgnistan för Liza Marklunds ilska som brinner stark än i dag.
- Jag lever alltid med det, jag är antingen glad eller arg hela tiden.
För även om både lagstiftningen och medvetenhet om kvinnomisshandel blivit betydligt bättre under de senaste 20 åren finns mycket kvar att bli arg över.
Det händer hela tiden att kvinnor utsetts för en sådan fara från någon de står nära att de tvingas gå under jorden. På så sätt är Maria Erikssons fall inte ovanligt. Det speciella med henne är, säger hon själv, att hon fortfarande lever. Att hon inte gav upp och till slut lyckades med det omöjliga, få asyl i USA på människorättsliga grunder.
Tillsammans med Liza Marklund har hon nu i minnet återkallat alla detaljerna.
Otroligt vaksam, med en väldigt dröjande blick det var Liza Marklund första intryck av Maria Eriksson. En kvinna som lever dolt till och med för sina föräldrar för att inte riskera sitt och sina barns liv har all anledning att vara misstänksam. Ändå uppstod ett ömsesidigt förtroende. Mycket på grund av att de tillsammans nystade upp en härva av bedrägerier på en stiftelse som skulle hjälpa utsatta kvinnor, men som i själva verket bara mjölkade myndigheter på pengar.
- Hon kom inte till mig som något offer, hon kom till mig som en viktig källa och utifrån det så kunde vi bygga upp ett samarbete.
Det ledde till deras första gemensamma bok, "Gömda". Den handlar om Marias äktenskap med den passionerade man som efter hand blev allt mer kontrollerande och våldsam, om de första åren på flykt undan honom tillsammans med en ny man och två små barn, om hur han försökte döda Marias dotter som efter det inte pratade på sex månader. "Asyl" börjar när familjen just kommit hem till Sverige igen efter en tid på flykt utomlands. Den slutar med ett helt unikt domslut - Maria Eriksson och hennes barn beviljas asyl i USA eftersom det kan anses bevisas att familjen inte är säker i Sverige. Det slog kammarrätten fast redan 1994. Nio år senare, år 2003, fick familjen slutligen en plats att stanna på efter att ha varit på flykt i femton år.
- Flykten gjorde mig till en överlevare. Ingen sätter sig på mig, tror jag. Ingen kan ändra mig, berättar Maria Eriksson i en intervju i Aftonbladet.
Så jobbar vi med nyheter