Samhället tillhör Småland men ligger just vid gränsen till Östergötland.
Det var ett modigt tilltag, och lyckosamt skulle det visa sig.
– Det har gått över förväntan, säger Märta som det senaste året även fått sällskap av sin bror Martin Björnlert i hyttan.
– Han har varit lärling hos mig och går emellanåt och lär sig hantverket även hos min gamle läromästare Leif Hauge som driver verksamhet i Åseda, berättar Märta.
I Lilla Återbruket som hyttan heter koncentrerar man sig på återvunnet glas som förädlas och blir till något helt nytt.
Gamla ölflaskor, liksom barnmats- och syltburkar blir till vackra vaser, karaffer och fat.
Det handlar om konstnärlig ”recykling” med andra ord.
Allt har en funktion och kan alltså brukas.
– Jag älskar bruksföremål, säger Märta.
Lokalen användes som garage innan Märta tog över den, något som är svårt att föreställa sig när man ser fastigheten i dag.
Hyttan är inrymd i en vit trivsam byggnad med röda fönsterkarmar och dörrar. Mitt emot ligger ett stall och byns samlingspunkt Magasinet där det sommartid även drivs café.
Det bor inte många människor i Vråka, ändå har orten på senare år blivit ett uppskattat besöksmål för närboende och förbipasserande – säkert till stor del tack vare både glashyttan och caféet.
Redan 14 år ung började Märta intressera sig för att jobba med glas.
Leif Hauge som var en bekant till familjen lät henne få prova på hantverket.
Med jämna mellanrum besökte hon Kianäs där Leif arbetade och introducerades stegvis för tekniken att forma glas.
Märta Hedin har fått den konstnärliga och kreativa ådran med sig från start. Ja, man skulle nog kunna påstå att hon fått den med bröstmjölken.
Pappa är riksspelmannen Pelle Björnlert och mamma bildläraren och konstnären Marie Pettersson.
Musik och konst var med andra ord en naturlig del av vardagen och uppväxten för Märta och hennes bror Martin.
Som tonåring var hon ändå – kanske i likhet med de flesta ungdomar – inte alldeles bekväm med att gå i föräldrarnas fotspår. Hon ville hitta en egen sfär att verka inom.
Musiken var detta till trots en viktig och självklar del av livet. Märta lärde sig tidigt att spela fiol.
Men det instrumentet lades på hyllan när en ung Johan Hedin – med nyckelharpan i ett stadigt grepp – sökte upp pappa Pelle för att få möjlighet att spela tillsammans med honom och hans musikantvänner.
– Jag var nio år när jag träffade Johan första gången. Jag blev nyfiken både på Johan och instrumentet han spelade. Efter det där första mötet ville jag absolut spela nyckelharpa, berättar hon.
Och så fick det bli.
– Johan höll lektioner med mig och vi brevväxlade och skickade bandinspelningar till varandra under flera år, berättar Märta.
Som vuxen har hon insett att det var en förmån att få spela med musikerna i pappas gäng.
– Klimatet var, och är, glädjefyllt och tillåtande. Alla får vara med och spela, oavsett ålder och nivå.
Efter högstadiet lämnade Märta Vråka och flyttade till Norrköping för att gå på musikgymnasiet där.
Hon var ensam på skolan om att ha nyckelharpa som huvudinstrument och överhuvudtaget ganska ensam om folkmusikinriktningen.
– Det var lärorika år, på flera sätt en helt ny miljö för mig.
– Men jag saknade spelkompisarna och tappade bort mig lite grand... Men jag lärde mig som sagt mycket också.
Efter en kort sejour inom vården – med siktet inställt på att bli barnmorska – halkade hon tillbaka till konsten.
För att göra en lång historia kort kom hon faktiskt – kanske ganska typiskt – att ta exakt samma väg som mamma Marie en gång gjort.
Två år på Lunnevads folkhögskolas konstlinje åtföljdes av studier vid Konstfack i Stockholm.
– Jag gick bildpedagogutbildningen med inriktning design.
Märta bestämde sig för att satsa på glasformgivning i första hand – ett område, och ett material, som faktiskt varken mamma eller pappa varit inne på.
Under en längre tid var hon lärling hos Leif Hauge och gjorde även sitt examensarbete i hans hytta.
– Efter det vågade jag köpa min första glasugn, berättar hon.
Vad är det då med glaset som du tilltalas av?
– Jag tilltalas av att materialet är hårt och sprött samtidigt som det är mjukt och formbart. Egentligen är det själva förvandlingen som är spännande. Glasmaterialet kan ju förändras i det oändliga.
– Själv vill jag åstadkomma rena linjer i glaset. Jag vill skapa enkla former, som man sedan kan förse med "det lilla extra".
Att återanvända glas kräver dock mycket förarbete, framför allt i form av rengöring, förklarar Märta.
– Men jag tycker om att arbeta med något som redan har en historia. Det ger liksom en extra dimension till arbetet.
Den första egna hyttan startade hon i det sörmländska samhället Åkerö där hon, maken Johan och äldsta dottern Manda bodde under några år i början av 2000-talet.
Okej, nu kan jag inte låta bli att fråga: Hur blev det du och Johan? Behöll ni kontakten genom åren, från det att du var nio år gammal?
– Ja, vi gjorde faktiskt det. Det blev mycket brev- och mejlkorrespondens. Johan turnerade ju mycket (och gör så fortfarande) både inom och utom landet med sin musik.
– Vi blev ett par under min studietid på Konstfack i Stockholm.
Och hur blev det Vråka tillslut?
– Jag har alltid trivts i Vråka. Det är hemma för mig.
– Jag är glad att Johan var med på att flytta hit för fem år sedan nu.