Jag är bäst. Jag gör allt på rätt sätt och om det skulle hända någon olycka så är det definitivt inte mitt fel. Man kan kalla mig för en självgod egoist. Egon. Men det är inte alltid som det känns så. Oftast är jag svårt självkritisk och lite osäker överlag. Därför är det så skönt att kliva in i min sedan två år otvättade Mitsubishi och genomgå en total personlighetsförändring. Det är märkligt hur självsäker och självgod man kan bli inne i en rullande plåtburk. Självinsikten är som bortblåst och det känns helt underbart. I bilen har jag full koll. Jag är bäst helt enkelt. Punkt. Jag tror att bilkörning säger rätt mycket om hur man är som individ. Att man kör lite som man är. Bilföraren kommer i alla möjliga varianter. Det finns den aggressiva som envisas med att ligga alldeles för nära de andra bilarna, den laglydiga som vägrar att lägga sig i vägrenen när man vill köra om, den som inte tackar när man kört ut i vägrenen, den som tackar, den ordentliga som blinkar och saktar in två km innan avfart, den tjurskalliga med alldeles för hög puls som hötter med näven, den som kör för sakta, den som kör för fort. Gemensamt för alla dessa är den starka vetskapen om att de är bäst. Själv håller jag mig alltid precis så att jag inte skulle förlora kortet. Att jag har det svårt med att ta mig ut i en rondell beror såklart på min extremt ödmjuka/mesiga personlighet. Man måste ju vara artig. Det roligaste är att köra inne i stan. Där kan man köra aggressivt utan någon större risk. Om man tar en kurva och låter bli att sakta in före så känns det lite som att bryta mot reglerna ändå. Lite lagom sådär. Den största sporten är att sakta in så lite som möjligt men att ändå få en jämn och skön övergång i växlingen. Det ska vara skönt att vara passagerare men inte långtråkigt. I trafiken upphör mänskligheten på nåt vis. Nästan alla andra förare är dumma i huvudet. Själv gör man ytterst sällan något fel. Och det är den gemensamma tanken. Undantaget är de som rastar sin bil endast två gånger om året och som krampaktigt håller ratten tio i två med uppspärrade ögon. De sniglar sig fram på vägen och får antagligen flest svordomar efter sig. Jag tror inte att de är självgoda i samma utsträckning. Annars är det ingen som gör något fel. Svordomarna ekar i trafiken och skulden flyger runt och har inte en aning om vem den ska sätta sig på. Det är Egon i masspsykos på E22. Alla klär sig i någon slags snickarementalitet. De som aldrig gör fel. De som sätter händerna i sidorna och säger med eftertryck att "du vet den här jäveln som var här innan..." och sedan skakar på huvudet. Det är en ekvation som är omöjlig och lite komisk. Jag sitter artigt kvar i rondellen, väntar på min tur och svär för mig själv på alla Egon som far omkring och gör fel på vägarna. Tänk om alla bara körde som jag gör!
