Sängen var bäddad och de många kuddarna upp-pallade mot sänggaveln.
Lättjefullt lutade mot kuddarna halvsatt (eller snarare halvlåg), vi – jag och min bästa vän, med var sitt påskägg nära till hands.
Rummet var ljust, och städat inför påsken. Dörren stod på glänt.
Från köket hördes slammer med kastruller och vispar och ett nynnande på någon välbekant melodi.
Det var mamma som nynnade.
Vi var tio år gamla den påsken, jag och min bästa vän som ensam rest hela vägen från Karlstad till Gamleby för att hälsa på mig.
Faktum är att vi knappt reste oss ur sängen den där påsken. Endast rena nödvändigheter, som matintag och toalettbesök, kunde tvinga oss ur den behagfullt intagna positionen (ja, och ett kyrkobesök – det var obligatoriskt).
Stephen Kings ”Cujo” var orsaken till sängläget. Vi läste och fick skrämselhicka. Läste vidare och fascinerades. Läste lite till – och förfärades.
Inledningsvis läste vi båda tyst ur boken samtidigt, men insåg ganska snart att det inte funkade. Vi kom liksom i otakt hela tiden. Det fick bli högläsning ur den tjocka boken i stället.
Det kanske kan tyckas märkligt att en så overksam helg har kommit att bli ett så kärt minne.
Men oj som vi trivdes.
Jag minns så väl den speciella känslan – känslan av trygghet och spänning på samma gång. Den är nästan oslagbar.
Inga tider att passa hade vi heller.
Så, vad vill jag ha sagt med denna nostalgiska lilla utfärd kanske du undrar nu?
Jag vill helt enkelt uppmana till en riktigt lat påsk, helst i sällskap av en god vän och en bok (det skadar förstås inte om även boken är "god") – det är du värd!
För all del, ta gärna en promenad eller två också och besök en musikstund i kyrkan. Fundera över påskbudskapet.
För egen del tänker jag, bland annat, ägna mig både åt påskekrim och Tomas Tranströmers (1931-2015) dikter. Och åt att besöka en vacker kyrka.
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
(ur Romanska bågar av Tomas Tranströmer).