Melankoliska män hans specialitet

Alla som saknat kriminalkommissarie Erik Winter kan andas ut. Åke Edwardson släpper nu för sjunde gången ut sin välskräddade och ordkarge hjälte i Göteborgsnatten. Samtidigt har han debuterat som ungdomsboksförfattare.
Melankoliska ensamvargar. Sådana är Åke Edwardsons män. Vare sig de befinner sig på det småländska höglandet som Johnny i "Jukebox" eller i Göteborgs undre värld som kriminalkommissarie Erik Winter.
Samtidigt bultar empatiska hjärtan någonstans mellan raderna. Det outtalade, tystnadens språk, det är vad Åke Edwardson koncentrerar sig på i sitt skrivande.
- Jag är väldigt intresserad av kommunikation och har alltid väldigt mycket dialog. Men de är ofta famlande, man säger inte så mycket men menar desto mer.
- Jag funderar mycket mer på det som inte ska vara med än på det som ska vara med, sammanfattar författaren som ofta får beröm för sin avskalade stilistik.

I "Rum nummer 10", som ges ut nästa månad, möter vi delvis Winter som oerfaren polisadept när ett av hans första, ännu olösta, fall dyker upp i samband med ett färskt mord. Åke Edwardson gluttar på insidan av klädsnobben, whiskyfantasten och John Coltrane-diggaren Erik Winter som, i motsats till den stereotypa deckarhjälten, numera är sambo och småbarnspappa.
- Det är först nu han börjar slappna av lite. Från början var han en medvetet ofärdig person. Det är viktigt när man skriver en serie att inte pumpa sin karaktär för full av sympatiska drag. Vad ska man då göra i roman nummer fem eller sju? skrattar Åke Edwardson, och tillägger att det är först nu som Erik Winter blivit en karaktär han skulle kunna tänka sig att umgås med privat.

Ibland känner han det som att karaktärerna lever sina egna liv, får för sig att det ska vara en förbisedd Winter när telefonen ringer: "Jag kan inte bara sitta här, vad ska vi göra nu Åke?"
- Men samtidigt måste man tänka på att han är jag. Alla karaktärer är delar av mig.
Åke Edwardson ser sina deckare som utvecklingsromaner, "Rum nummer 10" kallar han ett psykologiskt kammardrama. Fast knappast dramatik av det högljudda slaget - bara tanken på hyperventilerande utbrott får Åke Edwardson att rysa från topp till tå. Sådant finns det inte plats för i hans utforskande av den sökande mannen.

Söker gör även Kenny, tolvårige huvudpersonen i "Samurajsommar", Åke Edwardsons första ungdomsbok som dessutom ska upp på vita duken. Filmrättigheterna till historien om småländska samurajen Kennys sista sommar på kollo såldes innan boken ens kommit ut.
En bok i kollomiljö har pyrt inom Åke Edwardson länge. Hans egna kollovistelser under uppväxten i Småland bidrog till att han blev författare.
- Vi var fyra bröder och mina föräldrar jobbade hårt för att starta ett eget konditori, så de behövde lite avlastning. På kollot mötte jag en del barn till alkoholister, fängelsekunder, koncentrationslägerfångar... många speciella livsöden som påverkade mig starkt.

Möjligheten att berätta fick Åke Edwardson under lång tid utlopp för i journalistyrket. Bland annat på Göteborgs-Posten och som kringresande frilansare.
Men allteftersom började hans reportage växa och växa, samtidigt som sanningshalten i dem krympte. Vissa fick säga sådant de aldrig sagt. Om de som citerades tog illa upp? Knappast, de var ju påhittade de med!
Åke Edwardson skrattar gott åt minnet men blir sen allvarlig:
- Samtidigt var jag lärare på journalisthögskolan i Göteborg, det höll ju inte. Jag insåg att jag är bättre på att ljuga fram sanningen än att berätta den som journalist.

Till skillnad från sina karaktärer ger Åke Edwardson intryck av att vara en godmodig och pratsam person.
- Jag är utåtriktad men jag är ingen kollektiv person. En del människor vill omge sig med folk jämt, jag kan sträcka mig till att vara med i någon fotbollsklubb. För mig som vuxit upp med tre bröder är tystnad och ensamhet en lyx.
Inte för att det blir så mycket tid över till ensam kontemplation. Det ska föreläsas, skrivas uppföljare - både Winter och Kenny återkommer - hans böcker lanseras runt om i världen och ett pinfärskt manusprojekt diskuteras med SVT. Finns det en sammanbindande länk, något budskap i hans författarskap?
- Alla mina karaktärer är på resa genom det egna livet. Men de saknar liksom förmågan att sätta ner fötterna. Det finns ett starkt vemod, en längtan efter något som inte går att definiera. Budskapet i mina böcker är väl att man ska fortsätta leta.