Mer än livet på en pinne

Vissa människor springer fort. Andra hoppar högt. Huvudpersonen i den mysiga holländska komedin "Livet på en pinne" kan sitta länge på en påle. Som grabb vinner han en tävling i stolpsittning. Som vuxen ägnar han sig nästan uteslutande åt denna sin sport och tänker slå rekordet: 250 dagar på en och samma pelare. Berättelsen sträcker sig över sex decennier och ger även en bild av hur Nederländerna utvecklats under 1900-talet.

Låter det knasigt? Det är det. Och muntert mest hela tiden. Säkert skulle det kunna bli bara bisarrt, men regissören och manusförfattaren Mischa Alexander ägnar sin hjälte stor omsorg. Och han tecknar de gemytliga karaktärerna runt den sittålige med friska drag. Handlingen utspelar sig i den bördiga och pittoreska provinsen Friesland. Just den provinsiella särarten och att skådespelarna talar på frisisk dialekt gör det lättare att ta till sig den originella historien. Och det kanske ska påpekas ordentligt: stolpsittning betraktas verkligen som en sport.

Jochum ten Haaf har en röd kalufs och en särdeles förmåga att spela uttryckslöst, nästan tråkigt. Det balanserar hans absurde rollfigur, som naturligtvis är rädd för hemorrojder och som även kan få för sig att jämföra kvinnobröst med anarkister. Och under en vilsen period som revolutionär utför han och två kamrater ett bankrån i bästa, eller kanske sämsta, bröderna Marx-stil.
"Du kommer alltid att sitta på en påle", säger flickvännen och protesterar. Andra ser hennes pojkvän som en förebild för hela Friesland. Och i filmens inledning ställer en samling gubbar frågan om han inte borde väljas till århundradets idrottsman. Väljer man väg och blir riktigt duktig på någonting väcker man känslor. Som bekant är smaken som baken.