Mer dramatik frÄn Lofta-orgeln
BerÀttade. Naturligtvis satt Bo Ingelberg vid den fina jubileumsorgeln Àr konserten kom igÄng igÄr kvÀll i Lofta kyrka. Men en halvtimme innan, varje gÄng, berÀttar de som upptrÀder vad de tÀnker bjuda pÄ. Och finns det nÄgot som berikar musikupplevelser av det hÀr slaget sÄ Àr det bakgrunden, hur musiken kom till.
Foto: Fotograf saknas!
Förra söndagen spelade pastoratets egen organist, Aron Nilsson, till exempel musik av Rune Elmehed. Denna gÄng var det Bo Ingelbergs tur att sÀtta sig vid Loftaorgeln. Och Bo Àr, som vÀl alla vet, diplomorganisten som leder kyrkomusiklivet inne i VÀstervik.
Nu blev det inte Elmehed, men en av hans studiekamrater pÄ Musikhögskolan i Stockholm, Lars Egebjer, den utsökta organisten och kompositören som lÀmnade livet för tjugo Är sedan, bara 56 fyllda.
Av de tvÄ Egebjer-stycken som Bo Ingelberg valt att ta med i sitt program vill jag nÀmna hans flytt av en folkvisa frÄn Dala-JÀrna till ett riktigt orgelverk med ursprungsmelodierna djupt inne i tonflödet. Mycket vackert.
à ter till det dÀr om kyrkorglar och musik lÄngt utanför. Hela programmet gÀllde det inte. Tyske Sigfrid Karg-Elerts berömda och laddade "Nu tackar alla Gud" fanns med. Liksom Bachs Preludium och fuga i C-dur (BMW 547). SÀrskilt preludiet vÀckte funderingar.
Att föra över ett musikstyckes tankar till ett helt annat sprĂ„k Ă€r vanskligt. ĂndĂ„ kan jag inte lĂ„ta bli att försöka.
TvÄ teman samsas preludiet igenom. Ett ljust som hela tiden stiger uppÄt. Ett mörkt som trÀnger allt djupare nedÄt. Det gör mig övertygad om att denne Johann Sebastian ville betona att dessa tvÄ krafter Àr lika naturliga och att vi Àr tvungna att samsas kring den vetskapen, Àven i kyrkan.
Bo Ingelbergs stilsÀkra sÀtt att just betona ytterligheterna gjorde mig Àn mer övertygad. Fugan som följer efter preludiet Àr spÀckad av typiska Bach-finesser. Men den fÄngar en inte som preludiet gör.
För övrigt var det mycket franskt som vi fick höra. Ja bÄde franskt och okÀnt, vilket ju gör konserter av det hÀr slaget extra intressanta. Ett exempel fÄr bli "Bolero de Concert" av L J A Lefebure-Wely, mest verksam i mitten av 1800-talet. Och visst fick vi kÀnna av att en bolero Àr dansmusik, hÀr rent hÀftig.
Ett annat namn var Jean Langlais som gick bort för bara femton Är sedan. Men han var mest kÀnd som organist och turnerade vÀrlden över, Àven i Sverige. Och blind frÄn födseln!
Hans "Chant de Paix", alltsÄ fredsvisa, Àr ett stillsamt sökande, inte alldeles hoppfullt stycke.
Till sist vill jag stanna vid finalen, Àven den fransk.
Det handlar om Alexandre Guilmants Sonat nr 3 i c-moll.
Jag förstÄr Bo Ingelbergs val. Det gav honom utrymme att visa sin totala bredd som organist. Det ekvilibristiska i första satsen, det lyriskt romantiska i de lugna adagiot och ett slags sammanfattning i den tredje och sista satsen som Àr en fuga i allegro-tempo.
Spelet var lysande. Och kunskapen, kÀnslan sÄ tydlig just för att de tre satsernas karaktÀrer Àr sÄ vÀsensskilda!
De som upptrĂ€der under det hĂ€r jubileet Ă€r inte bortskĂ€mda. SĂ„ det Ă€r inte för deras skull jag hoppas att fler söker sig till Lofta kyrka de kommande söndagarna, utan för att man bjuder pĂ„ sĂ„ intressanta musikstunder. NĂ€rmast kommer en Ănskekonsert med sĂ„ng av Marie Widerström och orgelspel av Aron Nilsson, mannen bakom hela satsningen.
PÀrlor kommer att ljuda. Hur hemlighetsfullt det Àn varit kring önskemÄlen Àr jag övertygad om det.
SĂ„ jobbar vi med nyheter