Mesen har blivit cynisk mordgalning

Denzel Washington är snubben vars mesighet brukar reta en till vansinne men som nu förvandlats till en cynisk mordgalning med spritproblem och en utstrålning som hade fått Samuel L Jackson att springa gråtande till mamma.
Brian Helgeland är manusförfattaren bakom så sinsemellan olika filmer som ?En riddares historia?, ?The postman? och ?LA konfidentiellt?.
Tony Scott är regissören bakom så attitydfyllda filmer som ?True romance?, ?Top gun? och ?The fan?.
Resultatet blir ? förstås ? en film där Denzel korsar mesighet med mord, som består av tre sinsemellan helt olika delar och som formligen svettas attityd ända ut i sista filmrutan.
?Man on fire? börjar som en ?Bodyguard? med Denzel i Kevin Costner-rollen, om man nu kan tänka sig en kroniskt packad Costner tugga damm i Mexico city. Så långt är filmen tillbakalutat stillsam, men det är en hotfull stillhet, målad i dova färger och med ständiga löften om en upptrappning. När löftet infrias är det som ett filmiskt strypgrepp där musiken blir hårdare, ljuset skarpare, pengar byter ägare och måååånga vapen lastas i stora tygväskor.
Till slut är det så mycket Tarantino att Tony Scott inte ens drar sig för att flasha samurajsvärd och ordagrant sno ?Kill Bill?-repliken ?revenge is a dish best served cold?.
?Man on fire? är inte allas tekopp, och vill man göra sig löjlig över den är det inte svårt. Men det filmen förlorar i trovärdighet ? och det är mycket ? vinner den i ren explosivitet. Nu lutar vi oss tillbaka, pustar ut, torkar blodet ur pannan och ser fram emot Tony Scotts nyinspelning av ?The warriors?.