Under min första vecka i Västervik har jag hunnit reflektera över de välvårdade trädgårdarna jag strosar förbi på vägen hem. Allvarligt. Gräsmattorna är ju nästan störande välklippta, inte ett grässtrå över centimetern! Men jag är väl bara avundsjuk. Jag knappt kan hålla en ynka orkidé vid liv. Att vattna två gånger i månaden är uppenbarligen för mycket begärt.
Andra saker jag har kommit underfund med under min vistelse här är att jag har fått en släng av den, från omvärlden fruktade och eventuellt, irriterande lappsjukan. Till sist så har jag även insett att tio centimeter klackar kanske inte är en så bra idé här i Västervik. Det fick jag lära mig den pinsamma, hoppas-ingen-såg-mig-vägen. Nåväl, nog om blommor och bin. I alla fall för tillfället. Ni kanske undrar varför jag är här? Om ni inte undrar tänker jag berätta ändå. Okej, pang på rödbetan!
Historian har sin början på Stockholms Centralstation alldeles för tidigt i lördags morse. Där stod jag, lastad med väskor likt en packåsna och letade efter bussen till Kalmar. Slutdestination för min egen del var Gamleby, det är nämligen där jag kirrat boende för de två veckor praktik jag har här på Västerviks-Tidningen. Det är det sista momentet för den första terminen journalistik jag läser på Södertörns högskola i Stockholm.
Det var lördag kväll och min snälla vän som också studerar i Västervik hade presenterat mig för gäng med trevliga människor. Efter det nästan obligatoriska dramat som uppstår när cirka tio tjejer ska komma överens, så blev det utgång i V-vik. Sweet tänkte jag, då har jag en anledning till att använda mina snygga högklackade skor som jag envist proppat ner i resväskan. Säger bara en sak, kullersten. Sedan får ni själva föreställa er hur resten gick. Fast jag kanske överdriver. Jag ramlade faktiskt bara en gång. Till skillnad från vissa andra, sagt med glimten i ögat och inga namn nämnda.
Det är även i Gamlebys studentlägenheter och i det kök jag har till förfogande som jag insåg fördelen att kommunicera via lappar. Ni vet hur det är med studentkök. Och okej, jag kräver inte att man ska hålla fläckfritt efter sig. Jag menar bara att det kan vara en bra idé att kolla så att disken inte är ren innan man ställer in en smutsig kaffekopp i diskmaskinen. Och att man kanske kan byta soppåsen när den är full istället för att slänga soporna bredvid.
Lapparna har hittills gjort sitt jobb, förvånansvärt bra till och med. Nu är det bara att hålla tummarna för att magin ska sitta i åtminstone en vecka till.
Goa rumskamrater, otroligt kompetenta och hjälpsamma medskribenter (inte bara fjäsk, det är även sant). Och efter den första veckan har jag verkligen fått mersmak för journalistyrket. Tryck på gilla-knappen!
Almost one down, one to go! Jag ser fram emot det och du, var inte rädd att heja på mig om du ser mig på gatan, jag lovar att inte kommentera ditt kök.