I dag tänkte jag skriva om Slottsholmen.
Inte om läget där den grå förfallna simhallsliknande byggnaden ligger. Där finns det så många andra som tyckt till, och sagt kloka, och ibland mindre kloka saker. Jag har inte så mycket att tillföra.
Nej, istället tänkte jag skriva om den grå byggnad som sedan länge passerat stadiet förfall, och faktiskt är en ruin.
För infödda Västerviksbor, som levt med ruinen i hela sina liv, som upplevt magiska visaftnar där och känner dess historia vill jag berätta om min första kontakt med ruinen.
Det var innan jag ens tänkt tanken på att flytta till Västervik. Mina föräldrar och jag var på besök i staden, och tänkte passa på att se slottsruinen där Visfestivalen arrangerades.
Vi passerade Slottsholmen med bil:
– Titta där är något!
– Nej, den ruinen kan det inte vara. Där får det inte plats någon festival.
Ruinen stjäl inte uppmärksamhet om man säger så. Den som betraktar den i dag har svårt att tro att det en gång var ett byggnadsverk som var tänkt att ingjuta skräck i sjöfarare som närmade sig Västervik.
Vart jag vill komma är att det är först när jag börjat läsa lokalhistoriska böcker som jag börjat förstå hur byggnaden faktiskt såg ut, och den roll som borgen spelade under en dramatisk del av Västerviks historia.
Oavsett om man är för eller mot Ulvaeus planer håller man med om att ruinen är en viktig del av Västerviks historia. Men borde vi inte kunna göra något mer på platsen för att sätta ruinen i sitt sammanhang?
För de flesta är ruinen i dag en plats där man en gång om året äter pick-nick-mat och lyssnar på visor. Men ruinen borde vara mer än så.
Borde man inte kunna lyfta fram ruinens historia, och den epok då borgen spelade en roll, på plats?
Det kan vara allt från ett litet besökscenter, eller om pengarna tryter en informationstavla som berättar historien och visar hur borgen en gång såg ut för nyfikna förbipasserande.
Nu säger nog några att det redan finns Västerviks museum ligger ju bara några hundra meter bort. Där finns en modell av Stegeholms slott.
Jag tror att man kan väcka historieintresse hos bredare grupper genom att berätta historien på plats. I bästa fall kan en snygg informationstavla fungera som ”inkastare” till Västerviks museum.