I källarförrådet hittar jag tre kartonger med gamla videoband. VHS-kassetter. Det vill säga reliker från 80- och 90-talet. Där har de vilat sedan förra flytten för fem år sedan och nu är det dags igen. Men den här gången ska de inte med, inte allihop i alla fall. För vem tittar på gamla videoband idag? När det finns dvd, poddprogram, strömmande tv-sändningar och hyrfilmer att ladda ner direkt på nätet? Och på Youtube kan vi se alla möjliga gamla tv-program, om än uppdelade i tiominuterssnuttar.Videobanden i förrådet är från den tiden när mina barn var i dagis- och skolåldern, från slutet av 80-talet och en bra bit in på 90-talet. Vi spelade in favoritfilmerna från tv, för att kunna se dem igen och igen och igen... Barn vill läsa samma böcker och se samma filmer många gånger.Här hittar jag både klassikern "Monstret från den svarta lagunen", Mel Brooks "Det våras för sheriffen", de första "Star Wars"-filmerna, Tintin och Skrot-Nisse. Favoriterna var dock två gamla stumfilmer med Buster Keaton: "Krut, kulor och kärlek" och "Så går det till i krig". Snart är de hundra år gamla. Ganska enkel dramaturgi, som barn förstår, även om de från början gjordes för vuxna. De kastar jag inte nu, de läggs i minneslådan.På den tiden, på 80- och 90-talet, spelade vi in från tv utan några betänkligheter. Tal om upphovsrätten var inte allmänt då, även om tanken nog fanns i branschen. En julafton spelade vi in Kalle Anka, för vi var hos släktingar över helgen och det passade bäst med maten då. Sedan var magin bruten, när det gick att se julaftons-Kalle Anka när som helst. Det blev aldrig mer detsamma.Videospelaren har jag kvar, den står och blinkar så fint på tv-hyllan. Men den har säkert dammat igen, efter flera år utan användning. Så frågan är om den får gå med i flytten eller inte.Även om VHS-videon spelat ut sin roll är jag ändå glad för att den fanns de här decennierna. Framför allt att den kom redan på 70-talet. Då arbetade jag till sjöss och tack vare lådor med inspelade videokassetter från SVT:s program kunde vi ute på de sju haven bryta vår medieskugga. Med hjälp av Sjömanskyrkan och Handelsflottans Kultur- och Fritidsråd kunde vi låna med oss ett urval program i lådor med kanske 20 videoband i varje, ha med oss dem under en resa och sedan byta i nästa hamn. Så snurrade videokassetterna runt i världen och på onsdagkvällarna kunde vi se tv-serier i mässen ombord.Men den viktigaste frågan nu är förmodligen: vad gör jag med alla dessa sopor? Sorterar som plaståtervinning eller brännbart? Bäst att kolla.
