Misslyckad barnfilm

Lille Ulf ser fram emot en sådan där vdn-märkt svensk 50-talsfilmsommar med kortbyxor, flakmopeder, förälskelser i grannflickan, floder av Pommac och barndomsminnen som ska resultera i rikliga böcker, filmmanus och stipendier om sisådär femtio år.
Men i vägen kommer hans kompis Percy som glatt gatecrashar Ulfs sommar och lägger beslag på alla hans drömmar bara genom att vara Percy - en sorts Forrest Gump-gestalt som själv är rätt karaktärslös men som på något märkligt sätt blir katalysator för de mest märkliga processer i andra människor.

Varför? Vet inte. Och jag undrar om någon vet. I alla fall är det ingen som bemödar sig att förklara. "Percy, Buffalo Bill och jag" är en märkligt tafflig film, okänsligt klippt, med platt dialog och svag dramaturgi där man ser saker hända men känner - ingenting. Börje Ahlstedt är filmens motor som Ulfs koleriske farfar. För att dra alltsammans tvingas han ta i som en kung Lear av kortbyxeland, och helt följdriktigt spricker hela filmen i sömmarna kring hans svällande teatermuskler.