I fjol bestämde jag mig för att 2013 skulle bli mitt dekadentaår. Året då jag struntade i tidigare principer, och gjorde vad som föll mig in.
För er som inte känner mig – lugn i stormen. Det var inte så dramatiskt och utsvävande som det låter, och handlade varken om att jag skulle åka till Las Vegas och ingå spontanäktenskap eller börja injicera heroin.
Nej, främst handlade det om att jag skulle tillåta mig själv att dricka alkohol. Jag hade varit absolutist i flera år – och inte haft några större problem med det – men tröttnat på mitt eget predikande om nykterismens fördelar på diverse fester och tillställningar. Tröttnat på vara den som ständigt ska förklara varför jag inte dricker, och få andra att känna sig lite besvärade och skamsna. Jag ville inte vara den som förstörde feststämningen genom att inte bjuda till.
Nu blev det, om sanningen ska fram, inte så att jag drack några kopiösa mängder alkohol under året. Jag har egentligen svårt för de flesta alkoholhaltiga drycker (eller drycker över huvud taget utöver vatten, mjölk och Baileys). Men jag tycker att jag bjöd till ganska ofta, och lärde mig till och med att dricka rödvin med viss behållning.
Det som slog mig allra mest under det här året var dock inte om eller hur jag själv påverkades av alkoholen, utan hur andra påverkades. Vänner som med stor förtjusning noterade att jag beställde något med alkohol i glaset, och gjorde stor affär av detta.
”Carro, jag vet inte varför, men det gör mig så glad att du dricker”, minns jag en kompis som exalterat sa. Det blev inte som jag hade tänkt, mindre uppmärksamhet kring vad jag drack eller inte drack, snarare tvärtom.
Det är något i det här som fascinerar mig. Varför blev lättnaden så stor när jag äntligen började göra som alla andra – var det så jobbigt att ha en icke-alkoholkonsumerande person i sällskapet?
Kanske säger reaktionerna något om vilken alkoholfixerad kultur vi lever i. Begreppet ”festa” betyder inte primärt att ha det festligt, utan att dricka alkohol. På teve minglar kändisar med ett vinglas i ena handen, och vid studenten välkomnas de unga in i vuxenvärlden genom ja, just det, ett glas alkoholhaltig champagne. Detta trots att alkoholen förstör miljontals liv varje år, och kostar samhället astronomiska summor. Fråga våldsoffer, barn till missbrukande föräldrar eller för den delen missbrukarna själva.
Men att säga nej till alkohol (om man inte är gravid, kör bil eller har något annat ”giltigt” skäl) är att ställa sig utanför en stor del av vår kultur.
Det är klart att det är provocerande.
Mest därför funderar jag på om jag inte ska ta och bli absolutist igen.