I den berättar hon om sitt liv från barndomen - och uppväxten i skuggan av en mor som inte ville ha henne - till livet som vuxen och kampen för sina söner som kidnappades av Moniques före detta man och fördes till Nordafrika.
När Monique berättar om detta låter det som en hemsk, mardrömslik, saga. Men som sagt - Monique har också varit med om många lyckliga stunder. Hon är mor till fyra barn, varav tre är i livet i dag.
- Jag älskar mina barn och var det något jag visste när jag själv blev förälder så var det att jag inte ville bli som min egen mamma. Som väl var hade jag andra förebilder, min mormor, farmor och styvfar till exempel.
- Själv är jag, i motsats till min mamma, en omhändertagande person.
Monique vet exakt när hon började skriva på boken. Hon har nämligen noga antecknat det i sitt skrivblock. Det var den 14 december 2007.
Efter uppmuntran och många uppmaningar från familj och vänner bestämde hon sig för att det var dags, och så satte hon i gång med arbetet.
- Men det har fått ta tid. Jag har skrivit lite då och då när andan fallit på. Många tårar har det blivit längs vägen. Att skriva ner allt det här rörde upp känslorna. Men det var nyttigt. Jag behövde få det ur mig. Det var renande på något vis, säger hon.
Att skriva prosa var inget nytt för Monique. Skrivandet har nämligen varit ett stort intresse allt sedan barndomen.
- Förr, när mina barn var små, skrev jag ofta noveller som jag skickade in till olika veckotidningar som Allas, Hemmets Journal och Året Runt. Flera av dem blev publicerade, berättar hon.
"Oönskad" är Moniques historia, Moniques upplevelser. Men alla personer som förekommer i den har försetts med påhittade namn.
- Det är en utlämnande text, i synnerhet gentemot min mamma och min exmake.
Berättelsen pendlar mycket mellan Sverige och Frankrike. Moniques pappas släkt har rötter i Frankrike vilket gjort att hon periodvis bott där.
Monique förklarar att hon hela livet haft en oerhörd respekt för sin mamma som gick bort härom året.
- Jag var rädd för henne och den rädslan släppte aldrig taget. Inte ens när hon blev gammal och skröplig.
När modern gått bort kändes det lättare att skriva färdigt och ge ut boken, förklarar hon.
Men det var emellanåt motigt. Det första utgivningsförsöket misslyckades.
- Den förläggare jag först hade kontakt med klarade inte uppdraget, och sedan blev korrekturläsaren sjuk, säger Monique.
Ett tag funderade hon på om det alls var meningen att boken skulle komma ut.
Så dog även Moniques exmake. Då bestämde hon sig för att göra ett nytt försök.
- I och med det riskerade jag inte att såra någon genom att ge ut boken, säger hon.
Att använda fiktiva namn var trots allt viktigt för henne - detta för att på något vis freda de inblandade.
Monique har under yrkesåren arbetat med psykiskt utvecklingsstörda och kriminella, det vill säga både inom socialförvaltning och kriminalvård.
- Jag började läsa till psykolog men gick inte färdigt utbildningen. Jag fick fler barn och annat kom emellan.
Pensionär vill hon inte kalla sig. I dag har hon uppdrag som god man och fotbojekontrollör.
Dessutom har hon börjat skriva på en ny bok! Den har arbetsnamnet "Att vara nära anhörig till missbrukare".