Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Du står i videobutiken och sveper med blicken över raderna av film, ögonen fastnar på en som du tror kan vara sevärd. Ämnet är angeläget och rykande aktuellt. Du plockar upp den, ser på omslaget och läser baksidestexten. Filmen är prisbelönt. Men, njae ämnet är ju så tungt. Är du verkligen i form för det i dag? Du ställer tillbaka den och tänker - en annan gång. För Du har möjlighet att välja. I alla fall just nu. Och i dag väljer du bort det som är svårt och ont.Kanske känner du igen beteendet? För det är ju högst mänskligt. Kan vi så undviker vi att konfronteras med det onda och meningslösa. Ibland av ren och skär självbevarelsedrift, helt enkelt för att inte dras ner i ett hål av kompakt mörker, ett tillstånd av hopplöshet. Så länge vi inte ständigt flyr från det som är svårt och ont kanske det är okej, ja kanske till och med nödvändigt? Min första semestervecka, i början av augusti, besökte jag Lilla filmfestivalen i Båstad. Under invigningskvällen var det Sverigepremiär för den danska krigsdokumentären Armadillo, som sedan den premiärvisats i hemlandet Danmark blåst upp en hätsk, men säkerligen hälsosam, debatt om landets militära närvaro i Afghanistan.Filmaren Janus Metz och hans team tillbringade tre och en halv månad med en grupp danska Isaf-soldater placerade på militärbasen Armadillo i södra Afghanistan. De följde soldaterna hack i häl och var vid flera tillfällen direkt inblandade i strider.Du kanske kan föreställa dig min ambivalens inför filmen och mina försök till undanflykter. Orkar jag verkligen se den? Å ena sidan - en omtalad film, med stor sprängkraft, om något som pågår just nu. Verkligheten.Å andra sidan - krig, blod och testosteronstinna unga män. Är jag sugen på det? Nej, inte alls faktiskt.Pliktskyldigast slog jag mig ändå ner i biosalongen. Och upplevelsen var värre än jag befarat. I krig slutar uppenbarligen människor att vara människor. Gång på gång under tittandet måste jag påminna mig om att krigsscenerna i filmen inte är fiktiva. Mellan patrulleringarna och striderna tittar grabbarna på porrfilm och spelar skjutaspel på datorn. Ett cyniskt och nyttobetonat förhållningssätt till sitt uppdrag blir, vad det verkar, soldaternas "räddning", för att inte bryta samman.Det blir glasklart i en av de allra starkaste scenerna då en liten flicka hamnar mitt i gevärselden och dödas. "Det är sådant som händer i krig, lite svinn. Det är bara att skaka av sig och gå vidare" tycks vara soldaternas budskap till sig själva och sin sorg- och ångestridna kamrat som tagit på sig skulden för det inträffade. Armadillo väcker frågor men inga svar. Jag lämnar biosalongen med känslan av hur fel, fel, fel det är att skicka stridande trupper till Afghanistan. Krig kan väl aldrig leda till något gott? Att försöka bekämpa ont (talibanerna) med ont (krig) måste vara dött lopp.Med lite distans undrar jag samtidigt: vad är alternativet?Behövs då de här filmerna? Ja, det gör de och vi behöver faktiskt se dem.
