Motörhead och Slayer rockar fortfarande

Gamla gubbar kan fortfarande rocka! Ett exempel på det är Motörhead, med frontmannen Lemmy Kilmister i spetsen, som har levererat hård kompromisslös hårdrock sedan slutet av sjuttiotalet. Han vet fortfarande hur man skriver en riktigt bra hårdrocksplatta. Den senaste skivan från dessa hårda gubbar heter "Kiss of death. Skulle jag placera den i rangordning bland Motörheads alla album så skulle den definitivt komma bland fem främsta. Första låten "Sucker" är i klass med den legendariska låten "Ace of spades". Bättre kan det inte börja.
Sedan håller inte alla låtarna samma klass, men det är en av de jämnaste skivorna sedan de släppte "Snake bite love", Motörheads bästa skiva från nittiotalet. Jag kan inte sluta att häpnas över hur Lemmy fortfarande kan låta så förbaskat bra efter ett i liv alkoholens värld.
Sitt stora lyft fick faktiskt Motörhead när de fick med den svenska trummisen Mikkey Dee i slutet av åttiotalet. Han hade tidigare spelat med hårdrockslegenden King Diamond. Mikkey Dee förde in en annan dimension i Motörhead, en variation som inte tidigare funnits. "Kiss of death" är en mycket bra platta!

Ett annat exempel på att gamla gubbar fortfarande kan leverera är Slayers senaste alster "Christ illusion". I mina ögon är det en fruktansvärt grym platta, en ny "South of heaven" som kom 1988.
Det är skönt att Dave Lombardo är tillbaka bakom trummorna, det hörs och känns att det är han. Demonproducenten Rick Rubin har även den här gången haft ett finger med i processen, men som executive producer. Textmässigt är Slayer argare än någonsin, det sparkas rejält på den kristna högern i USA. Det hela känns oerhört befriande. Att konstatera att bara för att man blir äldre så betyder det inte att man blir mer blasé och accepterar de orättvisor som finns runt om i världen. Dessa gubbar är bara ännu mer förbannade.
Musikmässigt är det tungt, drivigt och snabbt. Ungefär som det bruka låta när Slayer släpper en ny skiva, med den skillnaden att de här har lyckas knåpa ihop tio kvalitativa låtar som håller hela vägen, och dessutom växer för varje lyssning. En av årets bästa plattor.

Det sista exemplet på att gamla gubbar fortfarande kan leverera är Poison Ideas senaste(sista?) "Latetst will and testament". Det är den sista som gitarristen Thomas E. Roberts alias "Pig Campion" spelade på innan han tragiskt gick bort lördagen den 4 februari 2006 endast 47 år gammal.
Det här är tyvärr ingen ny "Feel the darkness" eller "Blank blackout vacant", vilket jag inte heller hade räknat med. Men det är ett stycke gott hantverk från punklegenderna, som visar att de fortfarande kan skriva grymt bra låtar. Defenitivt en skiva att ha i skivsamlingen.