Musiken tog mig som nioåring och jag är fast för alltid
Den psykedeliska rockgruppens album Animals var min första LP. Min första skiva köpt för egna pengar. På framsidan syns den enorma kolfabriken Battersea Power Station i London som bolmar ur sig svart rök från tre av sina totalt fyra skorstenar. Röken kväver den blåa himlen. Skivan hade släppts mer än tio år tidigare men allt det där visste jag inte då. Jag hade hittat plattan på rea, långt bakom hitsen i den lokala skivaffären. Pink Floyd hade jag hört tidigare. Det var pappas söndagsmusik. En av alla dessa rockgrupper som snurrade på skivtallriken genom barndomen. Jag växte jämsides med travar av tusentals LP-skivor och inspelade rockkonserter på VHS. Jag minns att jag brukade sitta och bläddra bland mängder av skivor och omslagen väckte min fantasi. De öppnade upp världar som bara fanns i mitt huvud. Med stor förväntan smekte jag ut min första egna skiva från fodralet. Blåste bort lite damm och placerade den med exakthet på skivtallriken. Förstalåten Pigs On The Wing 1 träffade mig som en första kärlek och jag visste att jag skulle fastna. Än i dag är skivan fortfarande en av mina favoriter. Man ärver intressen och vissa färdigheter. Det förstnämnda kan väl kategoriseras som ett så kallat miljöarv. Nu sitter jag ju här, 20 år senare, och drunknar i CD-skivor, LP-skivor, livekonserter på DVD, musikböcker och instrument. Min sambo får sicksacka mellan öarna i musikimperiet. Ibland gräver jag ner mig i tonerna. Det är mitt sätt att hantera allt man blir indragen i yrkesmässigt, kärleksmässigt och socialt. Ibland måste man rensa intrycken och då är rockmusik ett bra vapen. En bra medicin. Ibland blir man liksom intryckt. För att ta mig ut måste jag först gräva ner mig i sånt jag älskar och på det sättet ta avstånd. Avstånd är viktigt när man vill försonas med allt det konstiga i den här världen. Och det vill man. Försonas. Man vill inte vara en gnällig jävel. Man vill fungera i möblerade rum. Att vara musikfanatiker i den moderna världen är både bra och dåligt. Jag tänker på tillgängligheten och otillgängligheten. För det första är det fantastiskt irriterande att det inte längre finns riktigt bra musikaffärer. Musikälskarna kan inte sälja sin musik till andra musikälskare eftersom musikälskarna laddar ner sin musik på nätet. Det var otillgängligheten. Att få tag på riktigt bra LP-plattor är ingen enkel sak. Å andra sidan erbjuder den moderna världen en enorm bank av digital musik på nätet. Och jag laddar ner, helt lagligt självklart och får på så sätt även utskrivningsbara omslag med på köpet. Känslan av att köpa en ny skiva är visserligen borta. Numera har jag provlyssnat på nätet och därefter köpt plattan. Jag har ingenting emot den moderna världen. Tvärtom. Jag väljer tillgängligheten. Det är ingen idé att streta emot. Men jag är glad att jag fick uppleva den omoderna. Att jag fick uppleva känslan, den totala upprymdheten av att komma hem med en ny platta under armen.
Så jobbar vi med nyheter