Mycket bra film om det stora i det lilla

Regissören är son till en nobelpristagare, filmen har fått priser vid ansedda små filmfestivaler och en Hollywoodgigant som Glenn Close är med. Det är fullt tillräckligt med credfakta för att åtminstone jag ska sätta mig i biofåtöljen med mantrat "kejsarens nya kläder" ringandes i huvudet.
Men nej, det blir inte som "Garden state". Det blir inte som "Punch drunk love". Det blir faktiskt riktigt ordentligt berörande, gripande och bra.

Filmen "Nio liv" handlar om precis vad den heter: nio kvinnors liv. Varje liv skildras med en tio-tolv minuter lång sekvens utan klipp.
Syftet är naturligtvis att visa de här ögonblicken - en kvinnlig intern som förvägras rätten att tala med sin dotter, en gravid medelklasskvinna som stöter på sitt ex i mataffären, en medelålders kvinna som har en affär med dotterns sykonsulent - precis som de är, utan klipp. I det lilla ser man det stora.

"Nio liv" hade alla möjligheter att bli alldeles för arty och flyktig. Den är flera gånger nära gränsen, men den håller sig hela tiden på rätt sida konstfilmsskranket. Framför allt har regissören Rodrigo García (japp, pappa heter Gabriel García Márquez), haft ett sjätte sinne för att fånga varenda liten nyans och betydelse som vanliga vardagliga handlingar alltid har.
Den mikroskopiska gesten av sammanbitenhet som går genom det barnlösa paret när deras vänner nämner ordet "abort". Det hopplösa i att säga "hejdå" till någon man stöter ihop med på snabbköpet när man vet att man ändå kommer att stöta ihop i kassakön.
Det här är mycket, mycket bra.