– Vi kan försöka frigöra oss och tro att vi lyckas. Men vår historia, i synnerhet sådant som är ouppklarat, hinner förr eller senare i kapp oss.
– Vi kan försöka frigöra oss och tro att vi lyckas. Men vår historia, i synnerhet sådant som är ouppklarat, hinner förr eller senare i kapp oss.
Att tiga ihjäl svåra händelser går inte, menar Maria.
– Tystnaden påverkar oss enormt.
Hennes senaste roman ”Marionetternas döttrar” utspelar sig i en icke namngiven småstad någonstans på den svenska västkusten, gissningsvis i närheten av Göteborg.
Berättelsen tar avstamp i en fasansfull händelse i början av 80-talet.
Elvaåriga Mariana – bokens berättarröst – hittar sin pappa död på en av familjens tivolisnurror. Han är skjuten till döds och sitter fastbunden på en karusellhäst som i maklig takt snurrar runt, runt.Vem som dödat honom förblir ett mysterium.
Trettio år senare bor Mariana fortfarande kvar på orten och driver vidare föräldrarnas affär där det säljs leksaker och marionettdockor.Hon lever ett stillsamt liv.
Men tillvaron tar en märklig vändning när amerikanen Amnon Goldstein flyttar till orten. Konstiga saker börjar ske, både positiva och negativa, och stämningen på orten blir allt mer spänd.
Mariana vill ta reda på vem den nyinflyttade Amnon egentligen är.
Men sökandet lyfter upp begravda minnen i ljuset och till slut tvingas hon konfrontera den familjetragedi som aldrig fått sin förklaring.
Maria Ernestams berättelser befinner sig ofta i gränslandet mellan en högst reell verklighet och en översinnlig. Hon bjuder in läsaren till en magisk värld där allt inte alltid är som det synes vara.
Förutom mellanmänskliga relationer är även den klassiska kampen mellan gott och ont en röd tråd i hennes författarskap.Det vill säga kontrasterna mellan svart och vitt, ont och gott.
– Jag vill få läsaren att fundera över de här frågorna, vad som egentligen är rätt och fel, säger hon.
Skulle man kunna säga att du skriver sagor för vuxna?
– Ja, det skulle man nog kunna hävda. Moderna sagor.
– Jag läste någonstans att mina böcker är ”dramatiska psykologiska relationsromaner med oväntade vändningar och drastisk humor”. Den beskrivningen tycker jag själv är ganska träffande.
Förmågan att bryta av med humor är en viktig egenskap som gör sorger och svårigheter i livet lättare att uthärda, tycker Maria.
Och det synsättet har hon med sig från uppväxten.
– Min pappa brukade säga att brist på humor var den åttonde dödssynden.
– När det blir för tungt och sorgligt kan jag bara inte låta bli att dra till med något drastiskt eller humoristiskt.
Redan som liten var Maria flitig med att läsa och skriva. Men någon tanke på att bli författare hade hon inte.
– Jag började läsa tidigt och läste mycket och snabbt. Man kan säga att jag hade ett intensivt och passionerat förhållande till böckernas uppdiktade värld.
Vid 11-12-årsåldern började hon läsa vuxenlitteratur. Vilhelm Mobergs utvandrarserie för att ta ett exempel.
– Jag fullkomligt plöjde böcker i den där åldern. Andra intressen var dans, teater, musik och konståkning.
Men yrkesvalet blev journalist.
– Jag hade lite svårt att komma på vad jag ville bli. Lika gärna som jag läste språk kunde jag intressera mig för matematik och naturvetenskap. Journalistiken blev en möjlighet att få ägna sig åt flera områden. Jag kunde ju skriva om allt som jag tyckte var intressant.
Efter examen från journalisthögskolan och en tid på tidningen VLT (Vestmanlands Läns Tidning) flyttade hon till USA och studerade internationella relationer, internationell journalistik och tog en Master of Arts i statskunskap vid University of Kansas.
Där träffade hon sin blivande man och de bosatte sig snart i hans hemland Tyskland, i staden Frankfurt am Main.
– Vi bodde där i elva års tid. Jag frilansade som Tysklandskorrespondent för bland andra Veckans affärer och Dagens Medicin, berättar hon.
– Vi anlände till Tyskland 1988, ett år innan muren föll. Det fanns så otroligt mycket ogjort då. Rapporterna från Tyskland i svenska medier var få och bristfälliga. Med andra ord hade jag mycket att skriva om.
1999 återvände Maria, i sällskap med familjen, till Sverige.Tanken var att fortsätta frilansa, med Stockholm som bas, men också att ta upp sången, dansen och teatern igen.
Maria har medverkat som scenkonstnär i lite av varje – framför allt i diverse dansuppsättningar och musikaler.
– Jag är väl en så professionell amatör man kan bli, säger hon.
En dag satt hon och skrev på en artikel om genteknik, ett ämne som under en längre tid flitigt hade debatterats i tyska medier.
– I samma veva såg jag en film av Woody Allen där döden kommer och knackar på dörren till en lägenhet.
– Då hände något. Det uppstod en slags korsbefruktning. Plötsligt hade jag fått idén till romanen ”Caipirinha med döden”, berättar hon.
– När jag började skriva var det som att alla bitar föll på plats. Jag kände att ”det var ju det här jag skulle syssla med”.
Debuten har följts av ytterligare fem romaner. Den senaste ”Marionetternas döttrar” släpptes i september.
Har du alltid berättelsen klar för dig när du sätter dig ner och börjar skriva?
– Nej inte alls. Jag har en ungefärlig känsla för vad som ska hända, några inre bilder, en början, en handfull nyckelscener och kanske ett slut. Men själva skrivandet är en förutsättning för att min historia ska utvecklas, säger Maria Ernestam.