En gång, för sisådär tio år sedan, fick jag och en kollega för oss att vi skulle spionera på ett hemligt frimurarmöte.
Vi var servitriser på Vimmerby Stadshotell, och hade just serverat blodsoppa till en stor grupp kostymklädda herrar i ett hemligt sällskap – som sedan låste dörren till festsalen där mötet skulle hållas. Nu skulle något väldigt mystiskt hända, det var vi övertygade om.
Så vi smög upp på vinden, och kröp ut på en liten balkong som vetter mot festsalen. Till vår stora besvikelse hörde vi bara svaga mummel (även om min kollega fick för sig att någon deklamerat "död åt uteliggarna!"), och när vi hörde fotsteg från vindskorridoren rusade vi snabbt, med dunkande hjärtan, ner i restaurangen igen.
Jag tror inte att det hände nåt uppseendeväckande på det där mötet. Möjligen utförde de någon märklig invigningsritual för nya medlemmar. Men de hade säkert trevligt, och förde intressanta diskussioner.
I Västervik vimlar det av sådana här "hemliga klubbar", där bara vissa utvalda väljs in. För både unga och vuxna. Jag har mött många trevliga och vettiga människor som är med i de här klubbarna, och de verkar ha trivsamma och uppbyggliga möten.
Men exklusiviteten.
Jag förstår inte. Eller jo, jag förstår. Det som bara är till för några få, det blir per automatik exklusivt och åtråvärt. Massor av företag och evenemangsfixare har begripit det här. Osäkra högstadiekids har fattat. Om vi bara bjuder in en sluten krets till festen, då känner den här kretsen sig utvald och speciell. En hemlig aktivitet blir mystisk och spännande – oavsett hur upphetsande den är.
Jag erkänner, jag blir också nyfiken. Vad gjorde egentligen de kostymklädda männen på det där mötet? Men mest blir jag bara trött. På att vi osäkra människor tvunget ska bygga upp barriärer mellan varandra. På att alla inte alltid får vara med. Oavsett om det handlar om en skolklass, en arbetsplats eller ett gäng medelklassmän som diskuterar livsfrågor. Tidningar som bara skickas ut till de som har ett visst antal miljoner på banken. Fester där bara VIP-gäster är välkomna.
För mig känns sånt där tjafs bara oattraktivt. Och, inte minst, galet omodernt.