När Buckley mötte Shrek

I början av september skrev VT:s krönikör Fredrik Emdén om sitt magiska möte med Jeff Buckley och debutskivan Grace, som kom att prägla hans musiklyssnande under lång tid.
Mitt eget känsloladdade möte med Jeff Buckley skedde i London, i en mikroskopiskt liten lägenhet tillhörande en väninna. Introduktionen skedde under noggrann förberedelse, exakt rätt tillfälle och stämning skulle uppstå. Nu ska du sitta alldeles stilla och bara lyssna, sa väninnan mystiskt medan jag placerades på kanten av rummets enda bekväma möbel, en loppissäng.
Hon hade valt Buckleys tolkning av Leonard Cohens Hallelujah. Ur högtalarna slingrade sig självutlämnande smärta, och en desperat vädjan om min totala uppmärksamhet. Och det fick han. Under många långa minuter stannade storstadslarmet utanför och mina sinnen dansade.

Sedan dess har det nästan känts som en plikt att på liknande rituella sätt introducera Jeff Buckley för de musiköron som ansågs kvalificerade. Inte för att musiken på något sätt är svår, men så väldigt ömtålig och vacker att upplevelsen måste förbehållas ett fåtal utvalda.
För två veckor sedan kom mitt senaste? och troligen sista? tillfälle. Mot slutet av en mysmiddag med vänner och många tända värmeljus var det dags. Buckleys röst svepte åter in som en påminnelse om hur både mäktigt och skört ett liv kan vara. Förväntansfull inväntade jag deras reaktioner.
? Jaha, den där låten. Den är ju från filmen Shrek, sade vännerna glatt igenkännande.
Förtrollningen var borta, och det magiska skimret släckt. Som förstelnad undrade jag om de inte misstog sig. Jeff Buckleys musik i en Hollywoodfilm om ett grönt träsktroll?

I förra veckan kom nästa obarmhärtiga dråpslag. Efter en stunds tv-kanalblädder hördes en välbekant röst. En musikdokumentär? Nej, programmet handlade om en skärgårdsö där falskhet, girighet och exhibitionism är ledord. En halvnaken man och en Farmenbarbie i bikini hade funnit varandra, och romansen inramades av Jeff Buckleys Hallelujah. Det var omöjligt att frigöra sig från känslan av musikalisk våldtäkt.
Men han delar dessvärre detta tragiska öde med många andra artister vars upphovsrätter singlats ut till högstbjudande. Musik där låtskrivarna vänt ut och in på sina själar används nu för att sälja bilar, träsktroll, flingor och dokusåpor. Det är ett ödets ironi att Jeff Buckley skrev texter som kritiserade den västerländska civilisationens själlösa ytlighet, men ingenting är heligt längre konstaterade mina middagsgäster. Samtidigt försökte de trösta mig med att Shrek faktiskt är en riktigt bra film.