När fakta blev lögn blev Cilla Naumann författare
Nu söker hon genom litteraturen de sanningar som knappt går att uttrycka med ord.
- Jag tycker att jag kommer verkligheten närmare genom att fantisera kring den.
Vi och dom. Gott och ont. Skuld och ansvar utifrån varje tänkbart perspektiv. Vissa teman följer Cilla Naumann från tiden som rättsjournalist. I romaner som "Dom", två föräldrars berättelse om sin son som står anklagad för mord, och "Dem oss skyldiga äro", om hur den välmenande biståndsarbetaren kan tippa över i en förtryckande kolonisatörsroll. Och i nya romanen "Fly", en fri fantasi om flyktingpolitik och ordning och reda som bara ligger en hårsmån från sanningen.
- Jag kan som författare komma närmare sammansatta företeelser och formulera det som är nästan är oformulerbart.
Cilla Naumann började som rättsjournalist på TT dagen efter mordet på Olof Palme. Sedan gick hon vidare till Dagens Nyheter och där följde styckmordet och Åmselemorden det fanns mycket att skriva om. Och Cilla Naumann skrev och skrev och skrev.
- Men jag kände hela tiden att jag inte kom åt det som det egentligen handlade om. Det fanns ett glapp som bara växte och växte tills det blev ett stort tomrum.
Hur hon än skrev och hur många gånger hon än kollade sina fakta blev det ändå fel. Falskt. Otillräckligt. Känslan kulminerade i Ystad hamn, Cilla Naumann skulle skriva om en grupp bosniska flyktingar. Längs kajen stod semestrande barn och åt glass men längst ut på piren, i ett gammalt hamnmagasin, satt fullt med människor som kom direkt från kriget.
- Där tog det slut. "Vad blir det, vad blir det", ropade de från redaktionen och jag kände att det blir ingenting. Det här kan jag aldrig skriva om på det sättet, det rymdes inte.
- Jag åkte därifrån med en spöklik känsla av att jag inte riktigt kunde prata.
Förmågan att formulera sig kom tillbaka, med debutromanen "Vattenhjärta" från 1995. Den var en "typisk" debut på så sätt att den grävde i barndomslandet, försökte slita slöjorna av den mytiska urtid som finns i botten av varje människa. Sedan dess har hon bytt perspektiv, om och om igen och försökt få syn på det i samtiden som undflyr oss så länge vi befinner oss mitt i skeendet.
- Det är först med historiens ögon som vi ser de sammantagna handlingarnas värde, ser dem som något ont eller gott, säger hon och drar paralleller till de frågor vi ställer oss om historiens största grymheter. Hur kunde det ske? Hur kunde Hitlers lägervakter samtidigt vara goda fäder?
Nya romanen "Fly" handlar om ett exemplariskt planerat uppsamlingsläger där alla flyktingar som vill in i unionen placeras medan deras ärende behandlas. Det är en vacker plats, där finns skolor, sjukhus, daghem, restauranger och en mängd kompetenta jurister och flyktinghandläggare som borgar för en snabb och rättvis utredning av varje livsöde. Men allt ruttnar inifrån, möglar, faller sönder, både bokstavligt och bildligt.
- Det är en undersökning av det goda, säger Cilla Naumann om sitt läger.
Det är en plats som skapats med ordning och rättvisa som ledord, ändå luktar det förtryck om den benhårda uppdelningen i vi och dom där dom måste hållas inom strama ramar för att inte kaos ska utbryta.
Samma otäcka blandning av välmenande humanism och smygförtryck finns i lägrets verkliga förlaga, de visioner om ett låst asylläger beläget utanför landets gränser som lanserades av Danmark för ett par år sedan. Så skulle EU:s flyktingproblem lösas på bästa sätt, menade den danska regeringen.
Cilla Naumann läste om planerna i danska tidningar.
- Jag fick en bild i huvudet av en plats som skulle kunna beskriva något som kändes väldigt aktuellt och brännande.
Historien i "Fly" berättas av tre olika karaktärer. Ministern som genomdrivit idén och som nu ser genom välvilliga fingrar på de drunknande båtflyktingarna, de obetydliga offer som är varje stor visions pris. Handläggaren Marianne, en ordningens idealist med tro på det civila samhällets inneboende godhet. Och Leila, motståndskämpen som genomskådat systemet och nu vill störta det, men även hon måste vara beredd på att offra en del oskyldiga på vägen mot sitt mål.
Av bokens tre karaktärer var det ministern som var allra mest spännande att skriva om, berättar Cilla Naumann. En man med makt att förändra många människors liv men samtidigt en helt vanlig människa med privata problem, livskriser och rädslor. Han var så pass intressant att hon uppfann ännu en minister som nu ska bli huvudkaraktär i en novellfilm av regidebuterande Pernilla August. Denna minister går i ständig skräck för att bli attackerad.
- Han är en väldigt, väldigt rädd människa. Den yttre rädslan har grävt hål i honom. Han är en man på fallrepet.
Så jobbar vi med nyheter