Skriver du någonsin dikter? Jag gör det ibland. Inte för att att jag tror mig ha särskild talang för det, utan på grund av ett behov av att formulera vad jag känner när livet snurrar lite för fort. Sätta ord på ett virrvarr av tankar och känslor, och kanske bli lite mer klarsynt på köpet.
Behovet uppstår främst när jag är deppig, arg eller frustrerad – vilket gör att den som vill lära känna mig genom de nedklottrade raderna i mina undangömda skrivböcker, eller min mycket hemliga blogg, nog skulle få bilden av en rätt dyster person.
Det finns författare och poeter som behärskar den här konsten till fulländning. Som med hjälp av enkla ord förmedlar en känsla eller sinnesstämning så exakt att det nästan är skrämmande. Karin Boye var en sådan skribent. Hennes dikt "Den stunden" är den bästa beskrivningen jag någonsin läst av hur det känns att verkligen klicka med någon. Känslan av att höra samman, och förstå varandra bara genom en blick.
Min vän och kollega Lotta tipsade innan jul om en bok med den något torra titeln "Egenmäktigt förfarande" – som för övrigt går som följetong på P1 just nu. Författaren Lena Andersson fick Augustpriset för romanen, som prisades av var och varannan kulturskribent i landet. Med risk för att verka tjatig vill även jag slå ett slag för boken.
Författaren har skrivit en roman om obesvarad kärlek, och beskriver med smärtsam precision alla de känslor som följer med tillståndet. Jag sträckläste den i höstas, trots att den innehöll en massa litterära och filosofiska referenser som gick över huvudet på mig. Huvudpersonen Ester är förälskad i den äldre konstnären Hugo, och ger inte upp deras relation trots att han kastat den på skräphögen för länge sedan. Hennes känslor pendlar mellan total hopplöshet – och eufori, när Hugo kastar åt henne en smula vänlighet.
Smaka på det här citatet; "Efter dessa små ord av vårdslöshet från hans läppar gick hon viktlös ut i Pariskvällen, älskade alla dofter och kände sympati med varje människa hon såg."
Viktlös. Älska hela världen. Visst känner du igen dig?
Här finns också en fantastisk beskrivning av hur komplett omöjligt det är att verka lättsamt avslappnad i en situation när man väldigt gärna vill göra gott intryck på någon; "Att det normala vore att ta av sig en tjock dunjacka inomhus också om man bara skulle sitta en kort stund förmådde hon för tillfället inte urskilja. Att härma normalitet är det svåraste. Det äger en bekymmerslöshet som inte låter sig imiteras."
Jag beundrar allra mest de musiker, konstnärer och författare – eller vanliga vardagstyckare – som har den där förmågan att klä känslor i ord, och sätta ner dem på pränt. Sådant som gör världen och människosläktet en smula mer begripligt.
För övrigt, den där boken av Lena Andersson. Den ska du läsa om du någonsin varit olyckligt kär. Eller om du någonsin utsatt någon för den där vaga otydligheten som är så mycket svårare än ett nej.